Men på en del banor gjorde man annorlunda: utfsi C och D fick byta plats, så att D satt rygg-i-rygg med A och C rygg-i-rygg med B. Denna felvända princip har använts åtminstone på Roslagsbanan, på Norra Stambanan norr om Bollnäs och på gamla SWB upp mot Ludvika.

Nu skrev du väl fel här. Den principen du nämner ger ju just att man får A-D i ena änden och B-C i den andra. Men här kanske förklaringen finns. Om man väljer beteckningarna så att udda tåg möte A och D och jämna tåg möter B och C, så får man A-C i ena änden och B-D i den andra, vilket ju kan verka logiskt.

Frågan är hur gammal den där principen i BVF 544.2002 är. Det kanske är något man har hittat på på senare år. Jag sökte lite godtyckligt på några stationer i sydväst i Ekevings ritningsregister och hittade Landvetter och Nissafors som båda har A-C i uppänden och B-D i nedänden. Tittar man i förreglingstabellen så ser man det är mera logiskt från tkl synpunkt. För låsning av utfartstågvägen C får ingen av infartstågvägarna a1 och a2 vara låst och motsvarande för D, b1 och b2. Det är ju tkl som behöver veta vilken signal som står var. För lokps har signalens beteckning ingen betydelse annat än när de står vid signalen och ska tala var de är och då kan de läsa på tavlan.

Om man betraktar pappret "Signalbeskrivning Stockholms Östra - Roslagsnäsby" Gällande fr.o.m. den 5 juni 1944 (Roslagsnäsby är inte särskrivet, jag har inte skrivit fel) kan man se följande: Norrifrån söderut mot Engelbrektsplan möter man på Stockholms östra huvudsignalerna A, B, C och D. Åt andra hållet K, E, F och H2 (första blocksignal). Övriga utfartssignaler (norrut) är O, N, M och L. Dvärgsignalerna heter Dv x där x är en siffra som kan vara samma som spårets nummer men oftast inte, eller en bokstav.

Blocksignalerna kallas Hx där x är en jämnt nummer norrut och udda söderut med de lägsta numren längst i söder.

Från Stocksund norrut är A infartssignalen söderifrån men sedan försvinner den konsekventa logiken. B och C är signaler i södergående riktning medan D varierar. H utan nummer är en huvudsignal som dessutom kan följas av blocksignal H med nummer.

Förmodligen är bokstavslogiken således att sådan ej förefinnes (förutom gällande A).

Som du skriver verkar Stockholm–Roslagens järnvägar inte ha följt något särskilt mönster alls för hur man försåg huvudsignaler med bokstavsbenämningar. Vi kan titta på stationerna längs dubbelspåret Stockholms östra–Roslags Näsby. Jag skriver ’riktning uppåt’ och ’riktning nedåt’ för jämn resp. udda tågriktning, och ’infsi’ och ’utfsi’ för infartssignal resp. utfartssignal. Jag börjar att beskriva

Stocksund.

1924 hade stationen semaforer. Förutom den enkelspåriga bron inom stationsområdet var det dubbelspår med manuell linjeblockering både åt Stockholms östra och åt Djursholms Ösby. Följande semaforer fanns:
A. Infsi från Stockholm Ö uppspår, riktning uppåt.
B. Utfsi från spår 1 till Stockholm Ö nedspår, riktning nedåt.
C. Utfsi från spår 2 till Dj Ösby uppspår, riktning uppåt
D. Infsi från Dj Ösby nedspår, riktning nedåt.

När den automatiska linjeblockeringen infördes 1927, först på sträckan Stockholm Ö–Stocksund, ersattes semaforerna infsi A och utfsi B av huvudljussignaler, som numrerades i samma löpande följd som blocksignalerna på linjen; de fick beteckningarna H7 resp. H15. Numreringen av huvudljussignalerna gick i löpande följd från Stockholm Ö: H1, H2, H3,... Nummerföljden inkluderade redan tänkta huvudljussignaler för förlängningen av den automatiska linjeblockeringen till Dj Ösby och därifrån på nedspåret tillbaka till Stockholm Ö. När den blev klar 1934 ändrades de kvarvarande semaforerna i Stocksund, utfsi C och infsi D, till huvudljussignalerna H8 resp. H14.

Senare, när den automatiska linjeblockeringen skulle förlängas norrut från Dj Ösby, insåg man att man hade gjort en strategisk miss med signalnumreringen. 1942 omnumrerade därför man alla blocksignaler mellan Stockholm Ö och Dj Ösby. På uppspåret fick de från Stockholm Ö nummer H2, H4, H6 ... och på nedspåret H1, H3, H5 ... ”baklänges” norrut. I samband med detta återfick Stocksund bokstavsbeteckningar för infarts- och utfartssignalerna, dock i tre fall andra än de tidigare:
A. Infsi från Stockholm Ö uppspår, riktning uppåt.
B. Infsi från Dj Ösby nedspår, riktning nedåt.
C. Utfsi från spår 1 till Stockholm Ö, riktning nedåt.
D. Utfsi från spår 2 till Dj Ösby uppspår, riktning uppåt.
Dessa beteckningar gällde fram till 1979, då ett nytt fjärrstyrningsbart reläställverk ersatte el-med-mek-ställverket i Stocksund.

I Djursholms Ösby användes bokstavsbeteckningar på infarts- och utfartssignaler enligt nedan till 1984, då det hävstångsställverk slopades som hade varit i bruk sedan 1919.

(Årtalen är tagna från uppgifter i tidtabellsboken del A och är något osäkra. En viss signal kan ha tagits i bruk resp. slopats något tidigare än vad som anges.)

A 1/2. Infsi från Stocksund uppspår, riktning uppåt. (1934–1942 hette den H10. 1949–1979 hette den A 1/2/3. Semafor till 1934.)
B. Utfsi från spår 6 mot Stocksund nedspår, riktning nedåt. (Semafor till 1939. 1947–1979 utfsi också för tågväg från spår 5. Yttre utfsi från 1979.)
C. Utfsi från spår 3 mot Stocksund nedspår, riktning nedåt. (1934–1942 hette den H11. Semafor till 1934.)
D 1/2. Infsi från Roslags Näsby nedspår, riktning nedåt. (Semafor till 1943.)
(E. Till 1975. Infsi från Dj Sveavägen nedspår, riktning nedåt. Semafor till 1939.)
E. 1979–1984. Inre utfsi från spår 6 mot Stocksund nedspår, riktning nedåt.
F. Infsi från Altorp, riktning nedåt. (1939–1972 hette den F 1/2. Semafor till 1939.)
G. Utfsi från spår 5 mot Roslags Näsby uppspår, riktning uppåt. (Semafor till 1943.)
H. Utfsi från spår 7 mot Roslags Näsby uppspår, riktning uppåt. (Semafor till 1943.)
(I, senare J. 1939–1972. Utfsi från spår 1 mot Altorp, riktning uppåt.)
(J. 1972–1976. Utfsi från spår 3 mot Dj Sveavägen, riktning uppåt.)
K. Utfsi från spår 2 mot Altorp, riktning uppåt. (Till 1939 var den utfsi, semafor, mot Dj Sveavägen. 1939–1975 hette den K 1/2 och var utfartssignal mot både Altorp och Dj Sveavägen; Dj Sveavägen uppspår från 1947.)
(M. Till 1974. Huvudsignal från vagnhallsbangården, användes för att reglera växling. (Semafor till 1942, oklart när den tillkom. Kunde manövreras till 1972.)
M. 1979–1984. Infsi från Roslags Näsby uppspår, riktning nedåt.)
N. 1979–1984. Infsi från Stocksund nedspår, riktning uppåt.)
O. 1979–1984. Inre utfsi från spår 5 mot Stocksund nedspår, riktning nedåt.
(P. 1947–1979. Utfsi från spår 8 mot Roslags Näsby uppspår, riktning uppåt.)

Signalerna E, F, I (J) och K på ”Djursholmsbangården” (bangårdsänden mot Eddavägs- ocn Näsbyparkslinjerna) hörde inte till hävstångsställverket. 1939–1979 manövrerades de från ett el-med-mek-ställverket på tågx i stationshuset. Oklart varifrån semaforerna manövrerades tidigare; kanske lokalt på signalmasten. Från 1979 manövrerades F och K från ett reläställverk, vars manöverpanel fanns i hävstångsställverkets byggnad, dit tågklareraren då flyttade.

Beteckningarna A, B och C är från senast 1906, då en manuell linjeblockering mellan Stocksund och Dj Ösby togs i bruk med dessa huvudsignal i Ösby. Förmodligen hette övriga infartssignaler D, E och F redan då. G och H tillkom gissningsvis då dubbelspåret mot Dj Ekeby öppnade, 1915, eller senast vid nya hävstångsställverkets ibruktagning 1919. K finns i tdtboken från 1924, oklart när den tillkom.

Blocksignalerna ”vid stationsgränsen” i Dj Ösby (i praktiken i några fall innanför stationsgränsen, men utanför yttersta växeln) var betecknade enligt följande:
(H12. 1934–1942. Mot Stocksund nedspår, riktning nedåt. Ändrades vid den ”stora blocksignalomnumreringen 1942 till:)
H15. Från 1942. Mot Stocksund nedspår, riktning nedåt.)
H16. Från 1943. Mot Roslags Näsby uppspår, riktning uppåt.
H102. 1948–1975. Mot Dj Sveavägen uppspår, riktning uppåt.
L2. Från 1961. Mot Altorp, riktning uppåt.

Obs att blocksignalernas ”H-serie” inte hade något att göra med utfsi H. Lite lustigt att blocksignalen mot Altorp fick ”modern” beteckning mitt i allt det gamla.
/up