Hembudsrätt vid uppriven järnväg - 2008 - 2023 års Järnvägshistoriska forum

Nu i höstas köpte Vetlanda kommun banvallen mellan Korsberga och Vetlanda för en symbolisk summa av Trafikverket.
Detta fick mig att tänka på en hörsägen som går här trakten hemmavid. Att när man köpte upp marken då järnvägen byggdes så skrevs det avtal om att markägarna skulle få köpa eller få tillbaka marken då järnvägen inte längre användes. Kan det vara riktigt att sådana avtal har tecknats och gäller de fortfarande isåfall?

Jo, sådana avtal har man hört om, så det är fullt möjligt. Det borde framgå av expropriationshandlingar eller liknande, om sådant avtal träffats. Det blir att dyka i landsarkiven.

Återköpsavtal brukar dock vara problematiska, äganderätten är stark, ägaren disponerar fritt sin egendom och det står över den typen av avtal. Man får antagligen stämma för att få något alls i sådana lägen att ägaren gör annat än vad avtalet sagt.

Nästa problem är att den man ska jaga är SäNJ, inte Trafikverket. Frågan är om Trafikverket anser sig ha övertagit ansvar med SJ och om dom i sin tur tagit över från SäNJ.

Men jag tror att återlämningsklausulfrågor drivits med framgång tidigare, t ex i Sköldinge längs gamla Eskilstunabanan.

Nu känner jag mig lite som på hemmaplan. Om det har gått tio år sedan avtalet skrevs kan någon hävda preskription. Då är man i en gråzon.
Hur det har hanterats i järnvägssammanhang vore intressant att veta.

Nu känner jag mig lite som på hemmaplan. Om det har gått tio år sedan avtalet skrevs kan någon hävda preskription. Då är man i en gråzon.
Hur det har hanterats i järnvägssammanhang vore intressant att veta.

Du menar väl inte att alla avtal i praktiken kan bli värdelösa efter tio år? Menar du möjligen att om privatbanebolaget sålde banan till staten utan att upplysa staren om en återköpsklausul, så är saken kanske preskriberad tio år efter försäljningen? Eller kanske tio år efter att spåret slutade användas?

Nu känner jag mig lite som på hemmaplan. Om det har gått tio år sedan avtalet skrevs kan någon hävda preskription. Då är man i en gråzon.
Hur det har hanterats i järnvägssammanhang vore intressant att veta.

Du menar väl inte att alla avtal i praktiken kan bli värdelösa efter tio år? Menar du möjligen att om privatbanebolaget sålde banan till staten utan att upplysa staren om en återköpsklausul, så är saken kanske preskriberad tio år efter försäljningen? Eller kanske tio år efter att spåret slutade användas?

För fodringar enligt civilrättsliga avtal finns en allmän preskriptionstid på 10 år. För att hindra preskription kan den som har fordran skicka en skriftlig påminnelse om skulden, då nollställs preskriptionstiden.

Den här har jag inte läst, men den kan ju innehålla något av intresse:
Examensarbete i civilrätt, särskildfastighetsrätt 30 högskolepoäng Villkorade fastighetsöverlåtelser

Nu känner jag mig lite som på hemmaplan. Om det har gått tio år sedan avtalet skrevs kan någon hävda preskription. Då är man i en gråzon.
Hur det har hanterats i järnvägssammanhang vore intressant att veta.

Du menar väl inte att alla avtal i praktiken kan bli värdelösa efter tio år? Menar du möjligen att om privatbanebolaget sålde banan till staten utan att upplysa staren om en återköpsklausul, så är saken kanske preskriberad tio år efter försäljningen? Eller kanske tio år efter att spåret slutade användas?

För fodringar enligt civilrättsliga avtal finns en allmän preskriptionstid på 10 år. För att hindra preskription kan den som har fordran skicka en skriftlig påminnelse om skulden, då nollställs preskriptionstiden.

Den här har jag inte läst, men den kan ju innehålla något av intresse:
Examensarbete i civilrätt, särskildfastighetsrätt 30 högskolepoäng Villkorade fastighetsöverlåtelser

Jag ska inte försöka dyka djupare i civilrätten, men för tydlighetens skull vill jag ändå notera att lagens tioåriga preskriptionstid, såvitt jag förstår, räknas från den tidpunkt då en fordran uppstår och inte från den tidpunkt då det avtal som fordringen grundar sig på träffas.

Nu känner jag mig lite som på hemmaplan. Om det har gått tio år sedan avtalet skrevs kan någon hävda preskription. Då är man i en gråzon.
Hur det har hanterats i järnvägssammanhang vore intressant att veta.

Du menar väl inte att alla avtal i praktiken kan bli värdelösa efter tio år? Menar du möjligen att om privatbanebolaget sålde banan till staten utan att upplysa staren om en återköpsklausul, så är saken kanske preskriberad tio år efter försäljningen? Eller kanske tio år efter att spåret slutade användas?

För fodringar enligt civilrättsliga avtal finns en allmän preskriptionstid på 10 år. För att hindra preskription kan den som har fordran skicka en skriftlig påminnelse om skulden, då nollställs preskriptionstiden.

Preskriptionstid på en skuld är 10år räknat från sista betalning på skulden innebärandes att det räcker att driva in så lite som en krona så förlängs tiden . Samma sak om gäldenären själv medger och bekräftar att skuld föreligger, det räcker inte med att skriva en påminnelse.
Vad detta nu har med hembudsrätt att göra ? Det handlar ju inte om någon skuld i egentlig bemärkelse.

Jo, sådana avtal har man hört om, så det är fullt möjligt. Det borde framgå av expropriationshandlingar eller liknande, om sådant avtal träffats. Det blir att dyka i landsarkiven.

Återköpsavtal brukar dock vara problematiska, äganderätten är stark, ägaren disponerar fritt sin egendom och det står över den typen av avtal. Man får antagligen stämma för att få något alls i sådana lägen att ägaren gör annat än vad avtalet sagt.

Nästa problem är att den man ska jaga är SäNJ, inte Trafikverket. Frågan är om Trafikverket anser sig ha övertagit ansvar med SJ och om dom i sin tur tagit över från SäNJ.

Men jag tror att återlämningsklausulfrågor drivits med framgång tidigare, t ex i Sköldinge längs gamla Eskilstunabanan.

Sköldinge???

Herregud vad tjocka fingrar och skalle jag har. Nej inte Sköldinge. Stålboga. Ett säteri(?) där drev fram att de hade rätt till banvallen.

När SJ (SJB då) byggde tror jag det var med full äganderätt för staten, men för privatbanor kan marken upplåtits på servitut, och då har väl den gamla ägaren inte helt uppgett äganderätten av marken. I de fallen finns ganska säkert en återköpsklausul.

När SJ (SJB då) byggde tror jag det var med full äganderätt för staten, men för privatbanor kan marken upplåtits på servitut, och då har väl den gamla ägaren inte helt uppgett äganderätten av marken. I de fallen finns ganska säkert en återköpsklausul.

Det är mycket ovanligt att järnväg byggs med servitut och frågan är om det överhuvudtaget förekommit före 1990.

Vägar byggs däremot ofta med vägrätt och det är en slags servitut som medför att om vägen tas ur bruk återgår marken utan ersättning till den ursprunglige ägaren.

När SJ (SJB då) byggde tror jag det var med full äganderätt för staten, men för privatbanor kan marken upplåtits på servitut, och då har väl den gamla ägaren inte helt uppgett äganderätten av marken. I de fallen finns ganska säkert en återköpsklausul.

Det är mycket ovanligt att järnväg byggs med servitut och frågan är om det överhuvudtaget förekommit före 1990.

Vägar byggs däremot ofta med vägrätt och det är en slags servitut som medför att om vägen tas ur bruk återgår marken utan ersättning till den ursprunglige ägaren.

Ja, expropriation var ju det vanliga och det finns expropriationskartor med tillhörande handlingar för de flesta järnvägar på Lantmäteriets webbplats. Dock är väl tunnlar i regel byggda med servitut.

När SJ (SJB då) byggde tror jag det var med full äganderätt för staten, men för privatbanor kan marken upplåtits på servitut, och då har väl den gamla ägaren inte helt uppgett äganderätten av marken. I de fallen finns ganska säkert en återköpsklausul.

Det är mycket ovanligt att järnväg byggs med servitut och frågan är om det överhuvudtaget förekommit före 1990.

Vägar byggs däremot ofta med vägrätt och det är en slags servitut som medför att om vägen tas ur bruk återgår marken utan ersättning till den ursprunglige ägaren.

Ja, expropriation var ju det vanliga och det finns expropriationskartor med tillhörande handlingar för de flesta järnvägar på Lantmäteriets webbplats. Dock är väl tunnlar i regel byggda med servitut.

Helt rätt, där finns ett undantag. Gäller även tunnelbanans tunnlar.

I sammanhanget kan nämnas att Trafikverkets ordning är att först tillfråga berörd kommun om denne vill överta banvallen. Om inte går frågan vidare till den som äger grannmarken på varje sträcka.

När HWJ byggdes, så upplät en stor för banan viktig bruksägare fri mark för banan, mot att banan skulle trafikeras i all framtid!
Hur löstes detta?

När HWJ byggdes, så upplät en stor för banan viktig bruksägare fri mark för banan, mot att banan skulle trafikeras i all framtid!
Hur löstes detta?

Jag gissar klausulen förhandlades bort efterhand. Inte minst dåvarande SJ Fastighet (Dagens Jernhusen) lär ha ärvt flera överenskommelser med giltigheter t ex 99 år, "evärderlig tid" etc. Ingen kunde ju förr tänka sig att den juridiska personen affärsverket SJ någonsin skulle försvinna. Så skedde ändå fr o m 2013-01-01 (Datumet rätt?).

Ett affärsverk är inte någon egen juridisk person. Det är en del av den juridiska personen staten.

När HWJ byggdes, så upplät en stor för banan viktig bruksägare fri mark för banan, mot att banan skulle trafikeras i all framtid!
Hur löstes detta?

Jag gissar klausulen förhandlades bort efterhand. Inte minst dåvarande SJ Fastighet (Dagens Jernhusen) lär ha ärvt flera överenskommelser med giltigheter t ex 99 år, "evärderlig tid" etc. Ingen kunde ju förr tänka sig att den juridiska personen affärsverket SJ någonsin skulle försvinna. Så skedde ändå fr o m 2013-01-01 (Datumet rätt?).

Observera att de avtal som SJ (affärsverket) slöt hade staten som part.

Ett intressant udda fall är det avtal som Västerviks kommun har om industrispår, det är närmast ett slavavtal där SJ (staten) åtar sig att hålla industrispåren i Västervik. Eftersom avtalet saknar uppsägningsklausul är staten bunden av avtalet även om Västervik skulle förlora järnvägsförbindelse med omvärlden. :-)

(det kommunala bolaget där jag köper fjärrvärme ville skriva avtal med mig där uppsägningsklausulen endast fanns i "allmänna villkor" vilka kunde ändras ensidigt, det gick jag inte med på eftersom det kunde ålägga mig att ha fjärrvärme även om huset t o m var rivet)

När HWJ byggdes, så upplät en stor för banan viktig bruksägare fri mark för banan, mot att banan skulle trafikeras i all framtid!
Hur löstes detta?

Jag gissar klausulen förhandlades bort efterhand. Inte minst dåvarande SJ Fastighet (Dagens Jernhusen) lär ha ärvt flera överenskommelser med giltigheter t ex 99 år, "evärderlig tid" etc. Ingen kunde ju förr tänka sig att den juridiska personen affärsverket SJ någonsin skulle försvinna. Så skedde ändå fr o m 2013-01-01 (Datumet rätt?).

Observera att de avtal som SJ (affärsverket) slöt hade staten som part.

Ja, som jag skrev så är ett affärsverk inte någon juridisk person. Hur gick förstatligandet till? Köpte staten hela järnvägsbolagen? i så fall övertog väl staten bolagens förpliktelser.

När HWJ byggdes, så upplät en stor för banan viktig bruksägare fri mark för banan, mot att banan skulle trafikeras i all framtid!
Hur löstes detta?

Jag gissar klausulen förhandlades bort efterhand. Inte minst dåvarande SJ Fastighet (Dagens Jernhusen) lär ha ärvt flera överenskommelser med giltigheter t ex 99 år, "evärderlig tid" etc. Ingen kunde ju förr tänka sig att den juridiska personen affärsverket SJ någonsin skulle försvinna. Så skedde ändå fr o m 2013-01-01 (Datumet rätt?).

Observera att de avtal som SJ (affärsverket) slöt hade staten som part.

Ja, som jag skrev så är ett affärsverk inte någon juridisk person. Hur gick förstatligandet till? Köpte staten hela järnvägsbolagen? i så fall övertog väl staten bolagens förpliktelser.

Ja, så bör det ha varit. Även de som köptes som konkursbo måste ha fått med sig avtalsåtaganden.

Undantaget kan ha varit om staten köpte delar av bolaget och bolaget sedan levde vidare utan att bli uppköpt av staten.

Enligt SJ 100 års artikel om förstatligandet hade staten två metoder för att förvärva järnvägarna:
1) den inlösensrätt som fanns i de flesta (inte alla) koncessionerna
2) uppköp av aktierna
Artikelförfattaren hävdar att metod 2 konsekvent användes eftersom den var billigare för staten.
Därefter bör aktiebolagen upplösts, men för några år sedan gjordes ett upprop efter bortglömda aktier i BJ som plötsligt åter blivit värdefulla, så fullständig upplösning tycks inte alltid inträffat.

Saken kompliceras väl också av att konkursfärdiga järnvägar var beredda av att överlåta anläggningen mot att staten tog över lånen (främst då statslånet). Om så gjordes borde dessa bolag likviderats (eller drivits vidare med annan verksamhet) av sina ägare.

Även ett avtal utan uppsägningsvillkor måste ju kunna sägas upp, det är bara det att man inte vet hur den förhandlingen kommer att sluta avseende fordringar av allehanda slag på de respektive avtalsparterna. Uppsägningsvillkoren reglerar sådana saker som t ex hur lång tid i förväg uppsägningen måste aviseras, så att den inte kommer som en blixt från klar himmel. Utan reglering = vilda västern, men en uppsägning är ju ändå möjlig.

Även ett avtal utan uppsägningsvillkor måste ju kunna sägas upp, det är bara det att man inte vet hur den förhandlingen kommer att sluta avseende fordringar av allehanda slag på de respektive avtalsparterna. Uppsägningsvillkoren reglerar sådana saker som t ex hur lång tid i förväg uppsägningen måste aviseras, så att den inte kommer som en blixt från klar himmel. Utan reglering = vilda västern, men en uppsägning är ju ändå möjlig.

På vilka grunder menar du att ett avtal alltid kan sägas upp?

För vissa speciella avtal finns lagstiftning som reglerar uppsägningsmöjlighet, men i övrigt gäller avtalsfrihet. Om det av avtalet inte framgår att det kan sägas upp återstår endast att försöka komma överens med motparten, Kommer man inte överens går det inte att avsluta avtalet.

Även ett avtal utan uppsägningsvillkor måste ju kunna sägas upp, det är bara det att man inte vet hur den förhandlingen kommer att sluta avseende fordringar av allehanda slag på de respektive avtalsparterna. Uppsägningsvillkoren reglerar sådana saker som t ex hur lång tid i förväg uppsägningen måste aviseras, så att den inte kommer som en blixt från klar himmel. Utan reglering = vilda västern, men en uppsägning är ju ändå möjlig.

På vilka grunder menar du att ett avtal alltid kan sägas upp?

För vissa speciella avtal finns lagstiftning som reglerar uppsägningsmöjlighet, men i övrigt gäller avtalsfrihet. Om det av avtalet inte framgår att det kan sägas upp återstår endast att försöka komma överens med motparten, Kommer man inte överens går det inte att avsluta avtalet.

Jag tror att den här tråden inte bör utvecklas till en allmänjuridisk diskussion. Men jag kan inte låta bli att skriva så här:

Jag har googlat på "avtal utan uppsägningstid" och hittar då en del jurister som menar sig ha stöd för att en del avtal (t ex samarbete mellan två näringsidkare) är av karaktären tillsvidareavtal och kan sägas upp med skälig uppsägningstid. Jag tänker också att ett urgammalt avtal som saknar uppsägningsklausul i vissa fall kanske kan ifrågasättas med stöd av avtalslagens regler i 36 § om jämkning eller ogiltighet av avtalsvillkor.

Men jag har inga större kunskaper på området. Jag tycker bara att vi inte ska se det som en absolut sanning att det är omöjligt att göra sig fri från avtal som saknar uppsägningsklausul.

Självklart kan man säga upp eller bryta ett avtal. Det är bara att bryta/säga upp det. Allt annat vore livegenskap och det "finns inte". Däremot kan motparten ha olika slags anspråk på den som säger upp avtalet, om uppsägningsförfarandet inte är reglerat genom uppsägningsklausulen. Den kan säga t ex att ömsesidig uppsägningstid är 3 månader. Om man då säger upp avtalet på dagen, så kan motparten hävda att den vill ha ekonomisk kompensation för de tre månader de skulle fått förvarning om.

Utan en sådan klausul och med ett avtal utan begränsad löptid, så kan motparten hävda att de vill ha ekonomisk kompensation t ex för all framtid, eller för den tid och kostnad det tar dem att ställa om i och med avtalsuppsägningen.

Allt detta kan man träta om och se hur det går. Men i båda fallen är avtalet att betrakta som avslutat. Alltså kan man säga upp vilket avtal som helst, frågan handlar "bara" om vilka eventuella konsekvenser det får.

Man kan också komma överens om att "äh vi lägger ner det här va?" och på så vis avsluta ett avtal i samförstånd. Trots att avtalet säger att vi ska jobba ihop för alltid.

Självklart kan man säga upp eller bryta ett avtal. Det är bara att bryta/säga upp det. Allt annat vore livegenskap och det "finns inte". Däremot kan motparten ha olika slags anspråk på den som säger upp avtalet, om uppsägningsförfarandet inte är reglerat genom uppsägningsklausulen. Den kan säga t ex att ömsesidig uppsägningstid är 3 månader. Om man då säger upp avtalet på dagen, så kan motparten hävda att den vill ha ekonomisk kompensation för de tre månader de skulle fått förvarning om.

Utan en sådan klausul och med ett avtal utan begränsad löptid, så kan motparten hävda att de vill ha ekonomisk kompensation t ex för all framtid, eller för den tid och kostnad det tar dem att ställa om i och med avtalsuppsägningen.

Allt detta kan man träta om och se hur det går. Men i båda fallen är avtalet att betrakta som avslutat. Alltså kan man säga upp vilket avtal som helst, frågan handlar "bara" om vilka eventuella konsekvenser det får.

Man kan också komma överens om att "äh vi lägger ner det här va?" och på så vis avsluta ett avtal i samförstånd. Trots att avtalet säger att vi ska jobba ihop för alltid.

Det du beskriver tycker jag inte är att "säga upp" ett avtal, snarare att bryta det. Och det är självklart möjligt att ensidigt bryta ett avtal, men det är då också fullt möjligt för motparten att driva en civilrättslig process, kanske t o m framgångsrikt.

Det du beskriver tycker jag inte är att "säga upp" ett avtal, snarare att bryta det. Och det är självklart möjligt att ensidigt bryta ett avtal, men det är då också fullt möjligt för motparten att driva en civilrättslig process, kanske t o m framgångsrikt.

Semantik. Ja, det kan bli en process av det om det inte stämmer med avtalets uppsägningsklausul, och om sådan saknas helt så kan all uppsägning tolkas som fan läser bibeln, vilket kan leda till en process. Men alla avtal kan sägas upp, alltså avbrytas. Antingen reglerat eller utanför reglering.

Avtalsbrott är att inte följa avtalets överenskommelser under pågående leverans. Avtalet "lever" fortfarande men följs inte. T ex jag ska laga din bil men silvertejpar bara fast ditt avgasrör istället för att byta det som jag lovade. Jag har följt avtalet som vi har om att laga din bil, bara inte på rätt sätt. Jag bryter mot uppgörelsens villkor, men jag har inte brutit avtalet. Jag har brutit MOT avtalet.

Uppsägning är att bryta/avbryta avtalet i sin helhet, alltså tillkännage att åtaganden enligt avtalet inte kommer att fullföljas, för jag vill inte vara med längre. Här upphör avtalet att existera eftersom jag inte tänker leva upp till det längre, och om det finns ett problem med det så kan man förmodligen processa om det utifrån att avtalet som fanns plötsligt försvann trots att man lovat att det skulle finnas.

Om det finns en uppsägningsklausul som beskriver hur en uppsägning ska gå till, och om den följs, så finns inget att processa om.

Om ett avtal löper ut, som gäller fram till en viss tidpunkt, så händer inget annat än att det försvinner och åtaganden mellan parterna upphör att gälla.

När du byter försäkringsbolag, så bryter du ensidigt det avtal som finns, som annars skulle förlängts med automatik.

Det du beskriver tycker jag inte är att "säga upp" ett avtal, snarare att bryta det. Och det är självklart möjligt att ensidigt bryta ett avtal, men det är då också fullt möjligt för motparten att driva en civilrättslig process, kanske t o m framgångsrikt.

Semantik. Ja, det kan bli en process av det om det inte stämmer med avtalets uppsägningsklausul, och om sådan saknas helt så kan all uppsägning tolkas som fan läser bibeln, vilket kan leda till en process. Men alla avtal kan sägas upp, alltså avbrytas. Antingen reglerat eller utanför reglering.

Avtalsbrott är att inte följa avtalets överenskommelser under pågående leverans. Avtalet "lever" fortfarande men följs inte. T ex jag ska laga din bil men silvertejpar bara fast ditt avgasrör istället för att byta det som jag lovade. Jag har följt avtalet som vi har om att laga din bil, bara inte på rätt sätt. Jag bryter mot uppgörelsens villkor, men jag har inte brutit avtalet. Jag har brutit MOT avtalet.

Uppsägning är att bryta/avbryta avtalet i sin helhet, alltså tillkännage att åtaganden enligt avtalet inte kommer att fullföljas, för jag vill inte vara med längre. Här upphör avtalet att existera eftersom jag inte tänker leva upp till det längre, och om det finns ett problem med det så kan man förmodligen processa om det utifrån att avtalet som fanns plötsligt försvann trots att man lovat att det skulle finnas.

Om det finns en uppsägningsklausul som beskriver hur en uppsägning ska gå till, och om den följs, så finns inget att processa om.

Om ett avtal löper ut, som gäller fram till en viss tidpunkt, så händer inget annat än att det försvinner och åtaganden mellan parterna upphör att gälla.

När du byter försäkringsbolag, så bryter du ensidigt det avtal som finns, som annars skulle förlängts med automatik.

Semantik, ja.

Du förklarar mycket, men missar i mina ögon det väsentliga. Om ena parten vill avsluta avtalet och uppsägningsklausul saknas kan man komma till att vara av olika uppfattning, den ena parten vill, som sagt, avsluta avtalet, den andra anser att det fortsatt gäller. Kan man då inte komma överens är det upp till den som vill att avtalet fortsatt ska gälla att stämma motparten. Processen leder troligast till att någon form av uppgörelse, men det kan naturligtvis också vara så att den slutar med att parterna håller fast vid avtalet.

Jag gissar klausulen förhandlades bort efterhand. Inte minst dåvarande SJ Fastighet (Dagens Jernhusen) lär ha ärvt flera överenskommelser med giltigheter t ex 99 år, "evärderlig tid" etc. Ingen kunde ju förr tänka sig att den juridiska personen affärsverket SJ någonsin skulle försvinna. Så skedde ändå fr o m 2013-01-01 (Datumet rätt?).

Observera att de avtal som SJ (affärsverket) slöt hade staten som part.

Vad kallades då den mellanhandsroll SJ hade? Den upphörde i vart fall 2013-01-01.

Jag gissar klausulen förhandlades bort efterhand. Inte minst dåvarande SJ Fastighet (Dagens Jernhusen) lär ha ärvt flera överenskommelser med giltigheter t ex 99 år, "evärderlig tid" etc. Ingen kunde ju förr tänka sig att den juridiska personen affärsverket SJ någonsin skulle försvinna. Så skedde ändå fr o m 2013-01-01 (Datumet rätt?).

Observera att de avtal som SJ (affärsverket) slöt hade staten som part.

Vad kallades då den mellanhandsroll SJ hade? Den upphörde i vart fall 2013-01-01.

Vad menar du med mellanhandsroll? SJ var ingen mellanhand. SJ (formellt Kungliga järnvägsstyrelsen) var en del av staten. Vid bolagiseringen 2001 bildades affärsverket Statens järnvägar för att ta hand om en del saker som inte överfördes till bolagen, bland annat de avtal som staten hade genom Kungliga järnvägsstyrelsen. Affärsverket avvecklades 2012-12-31.

..Vad menar du med mellanhandsroll? SJ var ingen mellanhand. SJ (formellt Kungliga järnvägsstyrelsen) var en del av staten. Vid bolagiseringen 2001 bildades affärsverket Statens järnvägar för att ta hand om en del saker som inte överfördes till bolagen, bland annat de avtal som staten hade genom Kungliga järnvägsstyrelsen. Affärsverket avvecklades 2012-12-31.

Jag är tydligen för dåligt juridiskt bevandrad: Vilket samband fanns mellan begreppen "Kungl. Järnvägsstyrelsen" och "affärsverket Statens Järnvägar?" Man talade ju även före 2001 om affärsverket som verksamhetsform - mer tungrodd än aktiebolaget. Och fler sådana än SJ fanns.

31 dec 2012 och 1 jan 2013 avser båda nyårsnatten. Affärsverket SJ (alltså det före 2001) använde fr o m-datering: Vid t ex bannedläggningar första trafiklösa dag.

..Vad menar du med mellanhandsroll? SJ var ingen mellanhand. SJ (formellt Kungliga järnvägsstyrelsen) var en del av staten. Vid bolagiseringen 2001 bildades affärsverket Statens järnvägar för att ta hand om en del saker som inte överfördes till bolagen, bland annat de avtal som staten hade genom Kungliga järnvägsstyrelsen. Affärsverket avvecklades 2012-12-31.

Jag är tydligen för dåligt juridiskt bevandrad: Vilket samband fanns mellan begreppen "Kungl. Järnvägsstyrelsen" och "affärsverket Statens Järnvägar?" Man talade ju även före 2001 om affärsverket som verksamhetsform - mer tungrodd än aktiebolaget. Och fler sådana än SJ fanns.
- - -

Sambandet är att både Kungl. Järnvägsstyrelsen och affärsverket Statens Järnvägar var en del av svenska staten och vid var sin tid hade till uppgift att företräda staten i vissa järnvägsfrågor. När Banverket bildades övergick infrastrukturfrågor till detta. Därför var det inte alls lika många järnvägsfrågor kvar för "Statens järnvägar" att företräda staten i.

Sambandet är att både Kungl. Järnvägsstyrelsen och affärsverket Statens Järnvägar var en del av svenska staten och vid var sin tid hade till uppgift att företräda staten i vissa järnvägsfrågor. När Banverket bildades övergick infrastrukturfrågor till detta. Därför var det inte alls lika många järnvägsfrågor kvar för "Statens järnvägar" att företräda staten i.

Jag har uppfattat "Kungl. Järnvägsstyrelsen" som affärsverkets huvudkontor fram till 1962-64 års omorganisation. Därefter kallades det "SJ Centralförvaltning"- skämtsamt också "Centralförmultning". Senare ändå även formellt "Huvudkontor". Vid sitt bildande 1988 tog BV också över rollen som sektormyndighet.

För min del kan denna sak avslutas.

Jag tror att poängen är att olika statliga myndigheter anses vara samma juridiska person, d.v.s. staten. Ett statligt bolag är däremot en egen juridisk person.

När fd FGJ revs i början av 70-talet lär markägarna blivit stressade (typ) när det då dök upp museibaneplaner på sträckan Faringe- Alunda genom SRJmf då de räknade med att få köpa tillbaka mark enligt villkor i expropriationsavtalet från när banan skulle byggas, runt 1915 då. Sant eller skröna?

/ L G