Varför gör sig tyskarna av med dessa omformare? De har väl ett stigande eget behov av jv-matning?

De roterande omformarna i Västtyskland bygger på en något annorlunda teknik än de i forna Östtyskland samt i Sverige och Norge. Den "Västtyska" tekniken medför att man är tvungen att använda en kontaktledningsfrekvens något skild från 16 2/3 Hz. Man brukar ange den till 16,700 Hz. Nu anpassar man hela Tyskland till det Västtyska systemet. Det går inte att använda de gamla Östtyska omformarna i detta system.

Det är väl dessutom så att DB har ett eget eldistributionsnät med frekvensen 16,7 Hz. Därför bortfaller behovet av lokala omformare. Endast transformatorstationer krävs.

I förbundsrepubliken Tyskland (och i Schweiz och Österrike) finns sedan länge ett separat enfasigt distributionsnät och även kraftverksgeneratorer för lågfrekvent banström i både ång- och vattenkraftverk. Om jag kommer i håg rätt har järnvägen även till och med en lågfrekvensgenerator i ett "uraneldat" ångkraftverk i Neckarwestheim. Parallellt används även omformare för energiutbyte med det allmänna trefasiga 50 Hz kraftnätet.

I Sverige och Norge använder järnvägen i stor omfattning synkron/synkronomformare som skapar ett fast frekvensförhållande 3:1 mellan 50 Hz trefasnätet och 16 2/3 Hz enfasnätet. Samma princip tillämpades vid statsbanan i den f.d. Tyska Demokratiska Republiken. När frekvensen flukturerar på trefassidan som en konsekvens av i nätet förekommande belastningsförändringar följer enfassidan stelt efter, dock divideras frekvensfluktuationerna med tre.

Man kan följa läget i det allmänna kraftnätet i realtid här: Nordisk kraftbalans

Nätfrekvensen är således inte absolut 50 Hz utan den hålls inom vissa toleranser. Dessutom är medelfrekvensen (antalet levererade perioder under en längre tid) precis 50 Hz.

I Tyskland med närliggande länder tillåter man däremot betydligt större frekvensvariationer i banströmmen (+2% till -3%) än i det allmänna kraftnätet med sina mycket snävare toleranser (några tiondedels procent). Detta leder till att omformarna i Tyskland måste vara "flexibla" och kunna utbyta energi mellan kraftnät som inte har ett fast frekvensförhållande (såsom 1:3 i Sverige). Historiskt använde man roterande asynkron/synkronomformare i vilka asynkronmaskinens rotor via släpringar matas med en skillnadsfrekvens. Anläggningarna var tämligen komplicerade bl.a. eftersom man strävade till upprätthålla effektfaktorn ett på trefassidan.

Det förekommer att man felaktigt anger banströmmens frekvens till 16,7 Hz i Sverige. Detta är ett ungefärligt värde. Eftersom 50 dividerat med tre ger ett tal med oändligt antal decimaler är den exakta angivelsen 16 och två tredjedelar och inget annat.

För dem som vill veta mer om ämnet kan jag rekommendera: Heinz-Herbert Schaefer; "Ortsfeste Anlagen der elektrischen Zugförderung"; Band 125, Eisenbahn-Lehrbücherei der Deutschen Bundesbahn.