Jag startar ny tråd om Kristallkulrona

Hej alla,

TAck HP för att du drog igång diskussioen.
Man behöver detta då och då.

Jag har läst med stort intresse alla kommentarer. Men varför inte börja från andra ändan. Alltså inte ställa sig frågan om hur många som kommer överleva, hur msvårt det är att få nya aktiva, om byråkrati som kväver verksamheten mm.
Jag bryr mig just nu inte om att dela upp det i museibanor och järnvägshistoriska föreningar som trafikerar annan infrastruktur som Inlandsbanan och Trafikverket.

Istället skulle jag vilja fråga:

1) Finns det en formulerad målsättning inskriven i föreninens/orgganisations stadgar och hur är den då utformad? Rent allmänt "förening som ska köra hsitoriska tåg" eller mer detaljerad som att bevara forson från Bergslagens normalspårsnät?

2) Hur många av de aktiva är medvetna om att det finns en målsättning i stadagrna (för det finns det väl???) och om man egentligen anser sig kunna bidra till dessa?

3) Hur många är medvetna om formuleringen men tar den inte så mycket på allvar utan är med för "att det är kul" exempelvis jobba med spårarbete på en smalspårsmuseijärnväg eller köra/elda ånglok mellan Mjölby och Hallsberg och egentligen inte bry sig om det finns passagerare i tåget eller om man efterfrölajnde vagnar är träkorgsvagnar med teakpanel eller stålvagnar från 1960-talet.

4) Har alla nuvarande föreningar satt sig ner (före pandemin) och haft en seriös diskussion kring "vad vill vi egentligen med vår verksamhet?". Visst, man hade kanske en vission när man grundades för 50-, 40 eller 20 år sedan men är den kvar och finns det skäl att ändra på den?

Jag tror att museibanorna har slitat hårdare med dessa frågeställningar genom åren och säkert en hel del "utflyktsföreningar" också. Men det räcker inte längre med att " vi vill ha kul och vi hoppas då att våra passagerare tycker det är kul".

En förutsättning att en ideell järnvägsförening ska fungera är att de aktiva medlemmarna har kul (allt som oftast i alla fall). Sedan finns det alltid hisotriska idealister (eller rent av fundamentalister) eller de som ser sitt engagemang som ett kall. Men en föreningsledning måste se till att de aktiva är motiverade och stimulerade - lika mycket som man måste se till att kundekretsen, dvs resenärer och passagerare har roligt med sin resa. Därför - (och nu hoppas jag inte Micke Carlsson missförstår mig igen) har en järnvägshistorisk förening och museeibana två sorters kunder. dels besökarna, dels de som är aktiva . Ledningen måste tillfredställa båda grupperingarna för att verksamheten ska gå framåt och utecklas.

Min hemmaförening ULJ har ett fördjupat samarbete med Uppsala Kommun som verkligen stöttar oss. Men stöttar de för att vi bevarar en historisk bit av Roslagsbanan? Eller för att vi renoverar ånglok i minst 15 år tid innan de blir klara? Eller för att vi anstränger oss att få historiskt intressanta signalanläggningar utemd banan?

Nej - ingetdera.
Uppsala Kommun stöttar oss för att vi är en betydande del av Uppsalas upplevelseturism. Vi får lokalbefolkeningen att resa med oss och vi lokar turister från Sverige och utlandet. Vi bidrar till en ökad omsättning av turistnäringen. Går det bra för ULJ/Lennakatten går det bra för Uppsalas turistnäring. Sedan uttrycker man från kommunens sida ändå en beundran för det historiska tänket, för alla mantimmar som läggs ner på detaljer för att återskapa en Roslagsbana från förr. Men det är inte deras bevekelsegrund.

Gissningsvuis har Gotlands Kommun en likandne inställning när de backat upp GHJ under så många år.

Men ändå är det viktigt att den aktive får bryta fram den rätta godsvagnskulören, bygga den gammeldags vägskyddsanläggningen eller tillverka nya "svanhalsar" till ångloket DFBJ 2s tryckluftstangar (istället för de som satt infällda i bufferplankan), återskapa stinsträdgården på en av museibanans mellanstationer. Om de inte fick känna en tillfredställelse med sin historiska patos skulle verksamheten snabbt dö ut. I alla fall på en museibana.
Jag har svårare att greppa vad som är drivkraften i de 1435-föreningar som inte har egen museibana. Berätta gärna!

Jag kan ju i varje fall belysa frågorna från SKÅJs horisont, där jag varit aktiv i drygt 20 år. SKÅJ var ursprungligen en förening bildad av järnvägsentusiaster som hade tydliga mål för sitt bevarande: Att åstadkomma ett antal representativa tåg med i huvudsak Stockholmsanknytning. Det skulle vara ett Stockholmskt lokaltåg med D-lok och B6-vagnar, ett SWB-tåg med SWB-lok och SWB-vagnar, 1940-talets snälltåg (ungefär vårt nuvarande trafiktåg), expresståget Göteborgaren, ett musealt godståg m m. Fortfarande i slutet av 1990-talet, när jag blev medlem, så var det en ganska liten krets medlemmar (SKÅJ var en andelsförening och hade runt 60-70 medlemmar), men mycket aktiva, som jobbade intensivt med detta - fordonen var målet, resorna medlet.

Det som hänt under de här drygt 20 åren är att föreningen växt rejält i antal medlemmar - runt 450 vid senaste årsskifte - men att medlemskretsen nu ändrats till en majoritet som ser resorna som målet och fordonen som medlet. Fortfarande finns det en krets medlemmar som strävar på med fordonen, men de är tyvärr för få så 1980-90-talets ambitiösa bevarandeprogram har efterhand fått överges så att det nu handlar om ett trafiktåg och en samling museala fordon, mera tänkta att bevaras i utställningsskick. Det som dock också hänt, särskilt under de senaste åren, är en allt mer ambitiös satsning på Krylbo lokstall som en bra historisk miljö med intressanta fordon att se och diverse aktiviteter kring det - vad det gäller det senare har dock en viss pandemi gjort att det drar ut på tiden innan besökandet kan komma igång.

Förhoppningen nu är att få till en lokal attraktion i Krylbo genom att Månsbo-Lotta, alias J 1298, ska placeras i Krylbo lokstall och till att börja med rustas upp till utställningsskick. Detta och annat gör att föreningen nu har fått god kontakt med Avesta kommun, som är villiga att stötta SKÅJ på olika sätt. För att underlätta detta, men även av andra skäl, så tog gårdagskvällens årsmöte det andra och definitiva beslutet att ändra föreningens säte till Avesta! //Anders, SKÅJ

Vi har tjafsat om någonting någon gång, jag minns inte detaljerna. Jag förstår mycket väl vad du säger, och poängen du har med att en organisation behöver se till att medlemmarna får ut det de vill ha av att delta. Det jag ser som den möjliga faran i det i en förlängning är att man kan hamna i ett läge där "operativ personal" blir kravställare på sin egen organisation - "roa oss, annars går vi hem". Och det delar organisationen i olika team. Ledningen som ska smörja alla gnisslande hjul och "utförarna" som ska hållas på gott humör. Medlemmar kan mycket väl förvandlas till fotbollsmammor. A-lag, B-lag, Björnligor och allt vad det kan vara. Fotbollsmammor, hela bunten. Alla har dem. Alla ingår i någon av de tillgängliga grupperingarna.

Att driva en järnväg borde vara något som "vi" gör. Ja, faran i det är att allt blir gråjobb av plikt och allt för sällan av nöje. Säkerhetsventilen är, att det blir så som den som gör det vill ha det. Och därmed kan "vi" inte längre ta konsekventa inriktningsbeslut om verksamheten och dess tillgångar. Det är en stillsam form av myteri, egentligen. Många föreningar är i den bemärkelsen rena piratskepp.

Jag undrar om man som ledning i en organisation i längden kan tjäna två herrar, medlemmarna och kunderna. "Vem" menar man då att föreningen "är"? Ett ledande skikt, medlemmar/sponsorer som ställer krav, kunder/sponsorer som ställer andra krav. Jag tror inte det är riktigt bra i längden, och när vi då pratar om att hålla kvar medlemmar genom att värna om deras behov, så ser jag dessa risker i förlängningen.

Hur skapar man uppslutning kring sina egentliga mål och en gemenskap i att arbeta för dem? Med stenkoll på "vad det ska bli" och varje arbetstimme lagd på något som relaterar till det, ökar sannolikheten för att allt arbete upplevs som meningsfullt av alla, oavsett grad av fanatism. Det är roligt att skura en toalett, om man känner något för syftet med det. Hobbyverksamhet är en alltigenom känslostyrd aktivitet. Vilka slags känslor som är inblandade är beroende av hur uppgiften förhåller sig i ett sammanhang. Det är inte roligt att städa en toalett därför att det är B-lagets uppgift. Det finns ett problem i syftet med att jag städar toaletten idag isåfall. Delaktighetskänslan har förmåga att undanröja behovet av att leva upp till olika individuella krav som ställer villkor för deltagande. Det finns ett möjligt problem i delaktighetsfrågan om det är så att man måste lägga arbete på att hålla medlemmarna glada. Om det är något annat än föreningens övergripande mål som är deras personliga skäl till att de medverkar.

Det roliga med 1435 trafikföreningar är, bland annat, att man får ta sitt tåg in i en miljö där man för de flesta som ser tåget utgör ett oväntat inslag. Museibanebesökarna vet vad de gett sig in på. Majoriteten av de som ser 1435-tåget hade ingen aning vad som väntade dem när de steg upp på morgonen. De positiva reaktioner det kan ge upphov till är värda mycket. Det är också kontrasten till den moderna betongbanan, det finns en "aura" kring veterantåget i den moderna miljön, det som är "museibanemiljö" men som bara sträcker sig ett par meter utanför tåget. Ibland, på någon nedläggningshotad grusbana, så lever den upp till "museibana för en dag" när veterantåget kommer. Det dagliga, normala, blir det avvikande en kort liten stund. Det känns så i alla fall. Det är som skillnaden mellan bofast eller vagabond, hemul eller snusmumrik. 1435-tåget är en vagabonderande museijärnväg, en happening som plötsligt dyker upp någonstans, och genast drar vidare. Antingen är man ombord eller så blir man lämnad kvar, med sina undringar om hur det kunde ha varit, om... Järnvägen i ett nötskal. Det går bara ett tåg och det är detta. Vart går det nästa gång? Ingen vet. Utom de som är ombord. Det är "spöktåget". :-) Tågklarerare brukar kalla det cirkuståg men vi bryr oss inte om dem, låt dem sjuda i sitt spad.

Det jag ser som den möjliga faran i det i en förlängning är att man kan hamna i ett läge där "operativ personal" blir kravställare på sin egen organisation - "roa oss, annars går vi hem".

Jamen så är det ju redan i dagsläget. Om "inget händer" så går folk hem. Se bara på gamla OKBv där man till slut satt och fikade i Svartvik och inget annat medan folk en efter en troppade av.

det delar organisationen i olika team. Ledningen som ska smörja alla gnisslande hjul och "utförarna" som ska hållas på gott humör.

Just det precis så har ULJ utvecklats och därmed finns inte den enda stora familjen som man måste vara med i och göra allt. Är det ett probem att en museiförening delas upp i olika team?

Medlemmar kan mycket väl förvandlas till fotbollsmammor. A-lag, B-lag, Björnligor och allt vad det kan vara. Fotbollsmammor, hela bunten. Alla har dem. Alla ingår i någon av de tillgängliga grupperingarna.

Nu hänger jag inte med.

Att driva en järnväg borde vara något som "vi" gör.

Precis och den känslan innfinner sig ven om verksamheten är uppdelad på olika Team. Tvärtom stimulerar Teamarbetet lite grann.

Jag undrar om man som ledning i en organisation i längden kan tjäna två herrar, medlemmarna och kunderna.

Ja absolut på ULJ har det pågått sedan 1990 utan problem.

"Vem" menar man då att föreningen "är"? Ett ledande skikt, medlemmar/sponsorer som ställer krav, kunder/sponsorer som ställer andra krav. Jag tror inte det är riktigt bra i längden, och när vi då pratar om att hålla kvar medlemmar genom att värna om deras behov, så ser jag dessa risker i förlängningen.

Jasså. Så hur håller man då kvar de aktiva om de inte känner tillfredställelse för sina hobbybehov? Tvång? Moraliskt tryck?
De persoligheter som söker sig till vår typ av hobby och har ett stort kontrollbehov är inte en decentaliserad och delegerad föreningsverksamhet som ULJ något bra.
Men det finns personligheter som tvärtom finner ett lugn och trygghet i att inte behöva känna till allt som händer, veta allt om föeningen och förväntas ha åsikter om allt.

Precis som en del föredrar att spela innebandy så föredrar andra tennis. Det går inte att utgå från att det endast finns en sorts personlighet som vill utöva järnvägshobbyn. Det gäller - precis som Malmö FFs ordförande Erik Persson sa om spelartruppen - att ha personer i denna som passar in i lagets spelfilosofi och vill ta den till dig.

På ULJ har vi då och då haft trevliga och intresserade aktiva medlemmar som dragit vidare för att vårt sätt att driva en museiförening inte pssat dem. Utan att de för den skull lämnat oss bittra eller i vredesmod. Och vi äär inte arga på dem heller dör tt de lämnat oss. De har hittat hem hos en annan organisation som passat dem bättre.

"roa oss, annars går vi hem".

Jamen så är det ju redan i dagsläget. Om "inget händer" så går folk hem.

Ja, det är så det är, men är det så bra?

Är det ett probem att en museiförening delas upp i olika team?

Ja, om teamen drar åt olika håll.

Medlemmar kan mycket väl förvandlas till fotbollsmammor.

Nu hänger jag inte med.

Läs igen där vi var överens om att om folk inte får som de vill så blir det problem.
När föreningen finns till för att medlemmarna ska "få sitt" så blir det problem. Vitsen med föreningsformen är att samla krafter kring något gemensamt. När egenansvaret för det gemensamma brister så svårt att man blir kravställare på en organisation där man själv borde vara den som såg till att uppfylla kravet så är det inte lätt. När medlemmar, jag brer på nu för att bli riktigt tydlig, beter sig som bortskämda barnungar som förväntar sig bli curlade av sin egen organisation så har man ingen förening utan ett drivande skepp. Genom att ta den sortens hänsyn istället för att samlas kring ett uttalat syfte så riskerar man att det kan gå för långt åt det hållet. Att medlemmarna blir fotbollsmammor som kräver mer speltid, bättre kaffe, grönare gräs. Varför köper de inte bättre kaffe själva, vattnar gräsmattan själva, spelar mer boll? Vem var det nu igen som skulle göra allt det här som var syftet med föreningen?

Att driva en järnväg borde vara något som "vi" gör.

Precis och den känslan innfinner sig ven om verksamheten är uppdelad på olika Team. Tvärtom stimulerar Teamarbetet lite grann.

Team kan vara ett sätt att renodla en vi-känsla. Men drar vi åt samma håll i våra olika team? Vet vi åt vilket håll det är vi ska dra eller får vi bestämma det själva i teamet? För visst har dessa team ibland konflikter? Är inte det lite av en signal om något som sker på bekostnad av helheten?

Jag undrar om man som ledning i en organisation i längden kan tjäna två herrar, medlemmarna och kunderna.

Ja absolut på ULJ har det pågått sedan 1990 utan problem.

Härligt!

"Vem" menar man då att föreningen "är"? Ett ledande skikt, medlemmar/sponsorer som ställer krav, kunder/sponsorer som ställer andra krav. Jag tror inte det är riktigt bra i längden, och när vi då pratar om att hålla kvar medlemmar genom att värna om deras behov, så ser jag dessa risker i förlängningen.

Jasså. Så hur håller man då kvar de aktiva om de inte känner tillfredställelse för sina hobbybehov? Tvång? Moraliskt tryck?

Det kan vara ett sätt men jag tror inte att det funkar :-) Jag har sagt det förr, de flesta föreningarna lade grunden till sina problem idag det året de startade och missade chansen att vara tydliga med verksamhetens syften. Vad ska vi göra, hur ska vi göra det, vilka ska göra det. På engelska säger man commitment, på svenska engagemang. Det saknas inte engagemang, utom för "saken". Alla har sin egen "sak" i det stora hela, och därför har vi också intressekonflikter som en röd tråd genom de tågföreningar jag stött på i alla fall. Det är helheten och det samlade resultatet som hela tiden betalar priset för det. Man borde inte vara med alls i en förening där man inte stöder målet. Men man kan vara med i en tågförening och ha en egen agenda med vad man gör där (och då menar jag inte "laga lok" eller "måla vagnar" ). Det är inte bra för föreningen att det är så. Det är syftet som kan och ska förena krafterna, så man måste binda sig, engagera sig (committment är ett bättre ord) till detta syfte. Det är aldrig försent att styra upp något sådant, men det kommer alltid att göra ont i en befintlig verksamhet.

De persoligheter som söker sig till vår typ av hobby och har ett stort kontrollbehov är inte en decentaliserad och delegerad föreningsverksamhet som ULJ något bra.
Men det finns personligheter som tvärtom finner ett lugn och trygghet i att inte behöva känna till allt som händer, veta allt om föeningen och förväntas ha åsikter om allt.

Kanske vi har svaret på en av skillnaderna mellan museibana och trafikförening här, varför olika människor söker sig till olika slags verksamheter. Jag kom bara på hemska saker att säga trots att jag innerst inne förstår tanken och det goda i ert upplägg. Det jag "hör" när jag läser det du skriver fick mig att se en grupp människor där man ger prioritet till deras utlopp men där det är underordnat vad de egentligen åstadkommer. Så länge de lyckas åstadkomma något "bra" tillsammans så rullar det på, men "ingen" kan styra vart det tar vägen. För mig betyder det att 50 års arbete kan vara borta imorgon om dessa autonoma grupper slutar kugga i varandra. Det kanske inte är något ni ser som en risk, men jag tycker mig ha sett sådant hända. Det är inte omvärldskraven som får trafikföreningar att falla, det är deras kapacitet att leva upp till minsta nödvändiga nivå när dessa "fall" sker som gör att de blir dysfunktionella och tappar sin förmåga.

….Det jag "hör" när jag läser det du skriver fick mig att se en grupp människor där man ger prioritet till deras utlopp men där det är underordnat vad de egentligen åstadkommer. Så länge de lyckas åstadkomma något "bra" tillsammans så rullar det på…

Det det handlar om här är att alla ändå ser helheten =museibanan. Och inte bara ”loket (vilket som) jag jobbar med”, blomsterrabatten eller stickspåret i Knäckebröhult som är oerhört viktigt att bygga. Detta sker genom genomarbetade internadministrativa rutiner och beslutsprocesser där alla direkt eller indirekt -via gruppen/ avdelningen el dyl- får säga sitt. Men sen accepterar man besluten.

Där är nog ULJ´s styrka. Den långa banan och den därmed utspridda verksamheten gör att den ”kulturen” växt sig stark av naturliga skäl, liksom. Likaså att den ligger ”i centrala bygder” med mycket folk i =stor rekryteringspotential av aktiva medlemmar, vilka sen kan välja att ”åka hem efter jobbet” (till familjen exempelvis) eller också bli kvar med ”utökad social samvaro” i Faringe eller i Almunge. Och där man både jobbar och umgås i lite olika konstellationer på olika ställen men ändå drar åt samma håll och ser helheten.

Sånt kan vara svårare i ”mer koncentrerade verksamheter” som en liten (typ) museibana ”ute i skogen” eller i utfärdsförenings lokstall. Där sitter alla alltid vid samma fikabord och förväntas veta -och göra?- allt. Och det blir (minst) ”a weekend or nothing” när man ska göra det.

/ L G

Ett exempel på autonoma-team-problem som jag har ett minne av att ha förevisats för länge sedan var att ett team ville bygga ett kafé i ett utrymme där ett annat team ville lagra signalmateriel eller motsvarande. Båda teamens önskemål var lika relevanta för helheten men av vad jag förstod avgjordes utrymmets användningsområde av vilket team som var starkast, inte genom en bedömning av bäst nytta och alternativen. Så uppfattade jag den förklaring jag fick. Det lät som att det var ett infekterat och hett ämne, som man helst inte petade i och där naturen fick ha sin gång.

Resultatet var att banan inte fick både ett kafé och ett materiallager, utan bara det ena. Signalmateriel är förstås en ovärderlig resurs som påverkar hela banan, så den gick inte att avveckla. Banan gick därmed miste om intäkter och attraktionskraft i form av ett kafé därför att dess resurs, lokalen, användes till "overhead"-ändamål.

Eftersom kaféet inte kan placeras var som helst med tanke på resenärerna men material kan lagras oberoende av en exakt plats, bara platsen finns tillgänglig, så innebar det ena teamets idé om ett kafé att man behövde både ett nytt lager och ett nytt kafé, med därtill hörande kostnader men med en möjlig uppsida, intäkter från kafé och tänkbart fler resande till destinationen som saknar andra attraktioner.

De två autonoma teamen som inte har det perspektivet utan "bara tänker på sitt" gör inte det gemensamma övervägandet om ett kafé på en viss plats har ett större värde än ett signalförråd på en annan, obestämd plats. Eftersom det är viktigare att hålla signalarbetare på gott humör för helhetens skull än kaffelaget som sysslar med "merförsäljning" kring kärnverksamheten, så går det inte att ta ett inriktningsbeslut som gynnar kunderna och intäktssidan utan att gå över lik i en sådan situation. Något man inte gör, eftersom det inte är det arbetssätt man valt och som organisationen vant sig vid.

Och därför blir det svårt att ta övergripande beslut om verksamheten, bland annat eftersom team tillåts att konkurrera. Detta är inte unikt för den enskilda förening som står för exemplet ovan.

Ett exempel på autonoma-team-problem som jag har ett minne av att ha förevisats för länge sedan var att ett team ville bygga ett kafé i ett utrymme där ett annat team ville lagra signalmateriel eller motsvarande. Båda teamens önskemål var lika relevanta för helheten men av vad jag förstod avgjordes utrymmets användningsområde av vilket team som var starkast, inte genom en bedömning av bäst nytta och alternativen. Så uppfattade jag den förklaring jag fick. Det lät som att det var ett infekterat och hett ämne, som man helst inte petade i och där naturen fick ha sin gång.

Resultatet var att banan inte fick både ett kafé och ett materiallager, utan bara det ena. Signalmateriel är förstås en ovärderlig resurs som påverkar hela banan, så den gick inte att avveckla. Banan gick därmed miste om intäkter och attraktionskraft i form av ett kafé därför att dess resurs, lokalen, användes till "overhead"-ändamål.

Eftersom kaféet inte kan placeras var som helst med tanke på resenärerna men material kan lagras oberoende av en exakt plats, bara platsen finns tillgänglig, så innebar det ena teamets idé om ett kafé att man behövde både ett nytt lager och ett nytt kafé, med därtill hörande kostnader men med en möjlig uppsida, intäkter från kafé och tänkbart fler resande till destinationen som saknar andra attraktioner.

De två autonoma teamen som inte har det perspektivet utan "bara tänker på sitt" gör inte det gemensamma övervägandet om ett kafé på en viss plats har ett större värde än ett signalförråd på en annan, obestämd plats. Eftersom det är viktigare att hålla signalarbetare på gott humör för helhetens skull än kaffelaget som sysslar med "merförsäljning" kring kärnverksamheten, så går det inte att ta ett inriktningsbeslut som gynnar kunderna och intäktssidan utan att gå över lik i en sådan situation. Något man inte gör, eftersom det inte är det arbetssätt man valt och som organisationen vant sig vid.

Och därför blir det svårt att ta övergripande beslut om verksamheten, bland annat eftersom team tillåts att konkurrera. Detta är inte unikt för den enskilda förening som står för exemplet ovan.

Så är det väl alltid där människor samarbetar. Försök inte inbilla mig att alla företag tar alla beslut på välgrundade underlag och med hänsyn till hela företagets bästa. Min erfarenhet är att det är mycket vanligare att det är prestige och revirstrider mellan olika grupperingar och enskilda chefer som avgör vilket beslut företaget tar.

Men på något sätt överlever de flesta företag trots att vi inte lever i den bästa av världar utan bara är människor med våra styrkor och svagheter.

Jag har inte påstått att världen är perfekt, utom just kaféföreningen i exemplet. :-)
Vill man mer än att bara överleva, så måste man göra lite mer än att bara överleva. Man kan komma ganska långt om man vill och kommer på hur. Vad är "bra nog" och ska man stanna där, ja då kan man ju göra det om man är nöjd så. Men det är väl inte vad saken handlar om? Allt är redan bra nog, vi kan avvara alla tågföreningar, det går bussar, de är bra nog.

Jag har inte påstått att världen är perfekt, utom just kaféföreningen i exemplet. :-)
Vill man mer än att bara överleva, så måste man göra lite mer än att bara överleva. Man kan komma ganska långt om man vill och kommer på hur. Vad är "bra nog" och ska man stanna där, ja då kan man ju göra det om man är nöjd så. Men det är väl inte vad saken handlar om? Allt är redan bra nog, vi kan avvara alla tågföreningar, det går bussar, de är bra nog.

Nej, ingenting är någonsin tillräckligt bra utan kan alltid förbättras: "det som inte längre förbättras kommer att försämras." Men jag tycker att museibanorna (de museibanor jag känner till åtminstone) har lyckats hyggligt med att hitta en modell för ständig förbättring. Och en bra balans mellan styrning och autonomi. Jag tror inte de behöver ett helt nytt sätt att leda verksamheten, utan mera kontinuerlig förbättring.

En helt annan sak är naturligtvis de föreningar som inte har styrfart, men de behandlas väl i andra trådar.

Kanske vi har svaret på en av skillnaderna mellan museibana och trafikförening här, varför olika människor söker sig till olika slags verksamheter. Jag kom bara på hemska saker att säga trots att jag innerst inne förstår tanken och det goda i ert upplägg. Det jag "hör" när jag läser det du skriver fick mig att se en grupp människor där man ger prioritet till deras utlopp men där det är underordnat vad de egentligen åstadkommer. Så länge de lyckas åstadkomma något "bra" tillsammans så rullar det på, men "ingen" kan styra vart det tar vägen. För mig betyder det att 50 års arbete kan vara borta imorgon om dessa autonoma grupper slutar kugga i varandra. Det kanske inte är något ni ser som en risk, men jag tycker mig ha sett sådant hända. Det är inte omvärldskraven som får trafikföreningar att falla, det är deras kapacitet att leva upp till minsta nödvändiga nivå när dessa "fall" sker som gör att de blir dysfunktionella och tappar sin förmåga.

Själv är jag mycket mer orolig för att medlemmarna ska tappa lusten att göra något alls för föreningen än att de gör saker som inte kuggar i varandra. Men visst handlar en förenings fortsatta existens om att tillsammans hitta balansen mellan att "var och en får göra det hen tycker är kul" och att "dra åt samma håll". Det halvautonoma konceptet har trots allt fått ett hyggligt antal föreningar att överleva och utvecklas under ett halvsekel. (Det är längre tid än många av de riktiga järnvägar som styrdes av aktieägare och en "allsmäktig" ledning, t ex har ÖSlJ gått om alla sina förebilder i livslängd.)

Den förening som jag var aktiv i splittrades genom att några missnöjda bröt sig ur och jag tyckte det var mycket tråkigt och en försvagning. En äldre aktiv medlem med stor erfarenhet av föreningsliv inom och utom spårbranschen menade att det tvärtom var bra: i alla föreningar blir det några som inte trivs ihop med varsin föreningar kan vi behålla båda i "branschen" och får totalt sett fler arbetstimmar uträttade för bevarandet av museala fordon. Det gav mig verkligen något att tänka på. Om man dessutom kan behålla de olika "kotterierna" inom samma förening så kan man ändå få bitarna att kugga i varandra någorlunda. Huruvida det finns såna kotterier och konflikter inom just ULJ vet jag inte men den decentraliserade organisationen skapar i varje fall utrymmet för att hantera det, utan att det ens märks.

"Men tänk om inte alla delar exakt samma vision! Vad händer då? Då slösas ju arbete i onödan! " Det tänkesättet bygger på att resurserna (arbetstimmar och pengar) är ett nollsummespel, och det ser jag som ett stort feltänk. Antag t ex att Pelle håller på att renovera en rälsbuss, han styr sitt arbete till stor del efter eget huvud, läser på vad som behöver göras , tar hjälp av kunniga och intresserade medlemmar: tillfälligt för svåra moment eller löpande med adepter som efterhand läs sig mer och växer. Pelles engagemang är också en superkraft att få andra att bidra med pengar. Så småningom finns det en prydlig och användbar rälsbuss, som kan användas i trafiken.

Antag istället att "ledningen" fastställt en affärsplan och en målpolicy som säger att det är ånglok vi ska satsa på: "Pelle, du ska skrapa rost på ångloket under Kalles ledning". Vad händer då: Pelle lägger lika många timmar på att skrapa ångloket som inte intresserar honom under Kalles ledning (fast han tycker att kalle är lie dryg) - eller Pelle köper en veteranbil och pysslar hemma i sitt garage efter eget huvud? Du kan nog ana vad jag tror.

Naturligtvis funkar inte en förening och en järnväg om vissa saker inte alls blir gjorda, t ex järnvägen är komplett med ånglok, personvagnar, stationshus, vattentagning, verkstäder och vagnhallar men alla slipers har ruttnat bort. Vad som dock visat sig under detta halvsekel är att i sådan lägen har det ändå löst sig - de allra flesta medlemmar känner att om vi inte löser det här så är allt mitt slit med rälsbussen/ångloket/stationshuset/verkstan bortkastat - alltså ställer man upp för laget och lägger en del av sin fritid, på slipers istället för på rälsbussen/ ....

Väldigt ofta blir det också så att någon tar den roll som saknas och lär sig det området - och får chansen att styra den delen av verksamheten efter eget huvud och på eget ansvar vilket är väldigt inspirerande för de flesta människor och får de att lägga mycket mer tid och engagemang än annars.

Några rader till som inte fick plats:

Jag anser att ovanstående gäller även i arbetslivet: det företag som har engagerade medarbetare som tar eget ansvar och trivs åstadkommer mycket mer nytta och framgång än ett företag där en allsmäktig "ledning" utan detaljkunskaper ska detaljstyra medarbetare som har till uppgift att följa policies, procedurer och bara göra det de blir tillsagda. Själv tycker jag att arbetslivet blir allt mer outhärdligt på grund av just detta, trots att mina egentliga arbetsuppgifter i sig är kolossalt inspirierende och interessant. Så trots det senare börjar jag allt mer längta till min pension. Och när jag kommer dit, kan jag försäkra att jag inte kommer att använda min nya fritid till att engagera mig in en förening som styrs på samma sätt som det moderna arbetslivet!

Jag kunde inte uttrycket det bättre (i båda inläggen) själv. Nej, just det.....

/ L G :-)

Några rader till som inte fick plats:

Jag anser att ovanstående gäller även i arbetslivet: det företag som har engagerade medarbetare som tar eget ansvar och trivs åstadkommer mycket mer nytta och framgång än ett företag där en allsmäktig "ledning" utan detaljkunskaper ska detaljstyra medarbetare som har till uppgift att följa policies, procedurer och bara göra det de blir tillsagda. Själv tycker jag att arbetslivet blir allt mer outhärdligt på grund av just detta, trots att mina egentliga arbetsuppgifter i sig är kolossalt inspirierende och interessant. Så trots det senare börjar jag allt mer längta till min pension. Och när jag kommer dit, kan jag försäkra att jag inte kommer att använda min nya fritid till att engagera mig in en förening som styrs på samma sätt som det moderna arbetslivet!

Dina synpunkter kan uppfattas vara i strid med detta att ha ett säkerhetsstyrningssystem (eller för den delen kvalitetsstyrning, miljöledning etc), men det är inte alls så. Det du efterfrågar är att vi tillsammans (i föreningen) ska ta fram systemet, inte att någon centralt sitter och diktatoriskt talar om hur allt ska gå till. Problemet uppkommer möjligen om någon/några inte vill medverka i att ta fram ett gemensamt system utan istället vill göra på sitt eget sätt och inte vill dela med sig av detta.

Några rader till som inte fick plats:

Jag anser att ovanstående gäller även i arbetslivet: det företag som har engagerade medarbetare som tar eget ansvar och trivs åstadkommer mycket mer nytta och framgång än ett företag där en allsmäktig "ledning" utan detaljkunskaper ska detaljstyra medarbetare som har till uppgift att följa policies, procedurer och bara göra det de blir tillsagda. Själv tycker jag att arbetslivet blir allt mer outhärdligt på grund av just detta, trots att mina egentliga arbetsuppgifter i sig är kolossalt inspirierende och interessant. Så trots det senare börjar jag allt mer längta till min pension. Och när jag kommer dit, kan jag försäkra att jag inte kommer att använda min nya fritid till att engagera mig in en förening som styrs på samma sätt som det moderna arbetslivet!

Dina synpunkter kan uppfattas vara i strid med detta att ha ett säkerhetsstyrningssystem (eller för den delen kvalitetsstyrning, miljöledning etc), men det är inte alls så. Det du efterfrågar är att vi tillsammans (i föreningen) ska ta fram systemet, inte att någon centralt sitter och diktatoriskt talar om hur allt ska gå till. Problemet uppkommer möjligen om någon/några inte vill medverka i att ta fram ett gemensamt system utan istället vill göra på sitt eget sätt och inte vill dela med sig av detta.

Frågan är om man har ett verksamhetsstyrning för att stödja verksamheten eller en verksamhet för stödja verksamhetssystemet? På den punkten har alltför många verksamheter i dagens samhälle gått vilse ...

Man har ett verksamhetsledningssystem för att upprätthålla ett antal processer i en verksamhet som man utan styrmedel inte skulle klara att hålla greppet om i längden, trots att man måste (enligt lag, eller för att uppnå vissa bestämda saker osv).

Att upprätthålla detta verksamhetsledningssystem är en verksamhet i sig.

Så det är båda :-)

Man har ett verksamhetsledningssystem för att upprätthålla ett antal processer i en verksamhet som man utan styrmedel inte skulle klara att hålla greppet om i längden, trots att man måste (enligt lag, eller för att uppnå vissa bestämda saker osv).

Att upprätthålla detta verksamhetsledningssystem är en verksamhet i sig.

Så det är båda :-)

Alltför ofta blir verksamheten upprätthålla verksamledningssystemet så dominerande i ledningens fokus att själva verksamheten driva företaget blir bortglömt/tas för given och kanske också upplevs som främmande och störande med den osäkerhet och risktagande som är en del av all affärsverksamhet.

Men nu kanske vi riskerar att hamna väl OT.

Att upprätthålla ett verksamhetsledningssystem är enkelt om det inte vore för den verklighet som sedan använder det. ;-)

Alla sådana besvär är egentligen bara symptom på brister i implementering. Den som ska följa en regel vill väldigt gärna förstå varför, annars kommer det naturligt att istället åsidosätta den.

Några rader till som inte fick plats:

Jag anser att ovanstående gäller även i arbetslivet: det företag som har engagerade medarbetare som tar eget ansvar och trivs åstadkommer mycket mer nytta och framgång än ett företag där en allsmäktig "ledning" utan detaljkunskaper ska detaljstyra medarbetare som har till uppgift att följa policies, procedurer och bara göra det de blir tillsagda. Själv tycker jag att arbetslivet blir allt mer outhärdligt på grund av just detta, trots att mina egentliga arbetsuppgifter i sig är kolossalt inspirierende och interessant. Så trots det senare börjar jag allt mer längta till min pension. Och när jag kommer dit, kan jag försäkra att jag inte kommer att använda min nya fritid till att engagera mig in en förening som styrs på samma sätt som det moderna arbetslivet!

Dina synpunkter kan uppfattas vara i strid med detta att ha ett säkerhetsstyrningssystem (eller för den delen kvalitetsstyrning, miljöledning etc), men det är inte alls så. Det du efterfrågar är att vi tillsammans (i föreningen) ska ta fram systemet, inte att någon centralt sitter och diktatoriskt talar om hur allt ska gå till. Problemet uppkommer möjligen om någon/några inte vill medverka i att ta fram ett gemensamt system utan istället vill göra på sitt eget sätt och inte vill dela med sig av detta.

Frågan är om man har ett verksamhetsstyrning för att stödja verksamheten eller en verksamhet för stödja verksamhetssystemet? På den punkten har alltför många verksamheter i dagens samhälle gått vilse ...

Det viktiga är nog att inse att verksamhetsstyrningen är ett medel, inte ett självändamål. Då inser man lättare att verksamheten måste prioriteras, men också att om var och en får handla på sitt sätt äventyras lätt verksamheten som sådan. Utmaningen är dels att hitta lagom (tillräcklig men inte onödigt) styrning, dels att låta den påverkas av dem som ska tillämpa den. Om man misslyckas med detta ska man inte påstå att allt skulle gå bättre om man inte hade något system alls, däremot har man misslyckats med att skapa ett effektivt system.

Vi som uppnått viss ålder och har varit med om värnplikten, tänker med viss automatik gärna i hierarkiska system. Men det kommer nu nya generationer utan den erfarenheten.

Det går att leda en verksamhet utan att peka med hela handen, och utan att abdikera från ledarskapet. Hela föreningstanken liknar det som politiken för länge sedan har förfuskat: Medlemmarna, genom årsmötet, kröner ett representativt ledarskap som utifrån årsmötets direktiv sedan arbetar för att förverkliga de mål som årsmötet beslutat. En förening är som ett litet samhälle i miniatyr, och ett samhälle kan ha anarkistiska, demokratiska eller totalitära tendenser. Eftersom det finns ett demokratiskt grundkrav, så är det årsmötet som kan avgöra fortsättningen.

Det är viktigt att medborgarna i dessa samhällen tar sitt ansvar som medborgare. Eftersom en förening är en mikroversion, en inre cirkel i en större cirkel, det "riktiga" samhället, så kan och behöver föreningen ställa högre krav på "medborgaransvar" för att åstadkomma detta mikro-samhälle med delvis andra mål än det yttre samhället. En utstötningsmekanism brukar också finnas, det är OK för det finns ett skyddsnät. Även om man inte får vara med i en tågklubb så påverkar inte det om man fortfarande är medlem i Sverige eller andra liknande mikro-konstellationer innanför den ramen som jobbet, schackklubben osv.

Man kan bete sig hur som helst utan att riskera att tappa sin koppling till Sverige. Det är på sätt och vis rent principiellt bra. De allra flesta behöver något slags sammanhang, och eftersom man kan bete sig hur som helst ändå, så är man relativt fri att skapa helt andra sammanhang och lägga sitt fokus på dem, inom vissa ramar. Blir det till besvär för Sverige så kan det bli att man får bo i ett litet rum som Sverige bjuder på, men i alla fall.

I en förening, för att uppnå dessa delvis andra mål än vad Sverige som sammanhang har, krävs det mer engagemang från medborgarna i föreningen än vad det krävs av en att vara medborgare i Sverige. Annars kan man inte uppnå dessa "särskilda" mål. För att skapa något av ett särskilt slag krävs ett särskilt fokus, en "förhöjd" medverkan från alla inblandade.

Det blir ett problem om de medverkande inte kan enas om fokuspunkten. Då kommer deras engagemang inte att läggas på saker som drar åt samma håll. Precis som Sverige kan dra fördel av arbetet som dessa mikroföreningar gör, kan föreningen dra fördel av vad små celler inom föreningen hittar på. Men föreningen kan lika lite som Sverige styra över vilka föreningar som skapas och vad de gör, styra över vad sådana splittrade celler gör med föreningen.

I Sveriges fall är det inte ett jätteproblem, Meningen med Sverige är i stort sett att en grupp människor ska ha någonstans att äta, sova och skita. Sedan finns det många olika utvikningar och mikrosystem för att ge det resultatet, det kan ske ganska stora förändringar men det är ändå fortfarande Sverige.

I en förening som bildats för att uppnå en aning mer exakta syften så är det ett lite annorlunda problem. Ett starkt fokus betyder att redan små avvikelser ger stora effekter. Det viktigaste är att samla alla involverade, introducera och få acceptans för föreningens valda fokuspunkt. Annars blir det lätt en plats att fika, sova och skita på.

I detta ingår inte att bestämma att Kalle ska skrapa all rost. Men i detta ingår att skapa engagemang hos Kalle för att skrapa rost. Annars blir det inget tåg av det, som ju är fokuspunkten. I detta kan ingå att bestämma vilken färg Kalle ska måla loket med när rosten är borta. Men viljan att måla loket hos Kalle kommer från hans avsikt och engagemang att vara med och skapa ett tåg. Den kommer bara när den som är satt att leda utövar det representativa ledarskap som årsmötet gav i uppgift. Kalle har mer eller mindre bett om vid årsmötet att bli tillsagd att måla loket, och det är bra tycker Kalle, för det är så det kan bli ett tåg i slutänden. Då fungerar det. Om det sker på anarkistisk, demokratisk eller totalitär väg handlar mer om metod, inte om syfte.

Jo, jag är gammal nog att ha gjort lumpan. Måste dock medge att jag aldrig hade någon känsla av att jag var del i en organisation som använde sina resurser för att nå sina mål på ett effektiv sätt trots auktoritärt styre. Jag har ingen egen erfarenhet av partisanförband men det finns ju exempel på att sådana har åstadkommit stor verkan i förhållande till sin numerär.

När det gäller sista stycket så sägs det ibland att "den som målar vagnen bestämmer färgen"*). Att hitta balansen mellan å ena sidan att Kalle och Pelle får göra det de vill och å andra sidan att alla drar någorlunda åt samma håll, är naturligtvis varje förenings ständiga balansgång. Så länge man inom föreningen är medveten om balansgången och arbetar med den, så är jag inte orolig. Om man däremot tror att det finns en enda Lösning på frågan och från och med nu är detta vår förnings Enda Sanna Fokus intill Evighet, då tror jag det är början till slutet, vare sig Den Enda Lösningen är Diktatur eller Anarki.

Föreningens mål måste leva och utvecklas med dels att förutsättningarna förändras men också med att nya medlemmar har annorlunda intressen än de som en gång startade föreningen. Men oavsett vilket mål föreningen har, så kommer man aldrig att nå dit - eller ens överleva - om inte tillräckligt många känner en egen inre motivation för att lägga tid och energi på saken.

*) Gammalt museibaneordspråk.

Jo, jag är gammal nog att ha gjort lumpan. Måste dock medge att jag aldrig hade någon känsla av att jag var del i en organisation som använde sina resurser för att nå sina mål på ett effektiv sätt trots auktoritärt styre. Jag har ingen egen erfarenhet av partisanförband men det finns ju exempel på att sådana har åstadkommit stor verkan i förhållande till sin numerär.

Vi kanske aldrig fick veta de egentliga målen? Det grönklädda livet var den största lekstuga jag varit med i. Men de lyckades inpränta sitt syfte i mig, något jag stod väldigt långt ifrån när jag kom dit. Jag är beredd att kalla det en ganska effektiv organisation, på ett mer subtilt plan än mätt i sprängverkan. Auktoritära system är inte självklart effektiva, bara för att de har stort rådrum. Det jävligaste man kan göra är ju att bokstavligen lyda en order. Du skulle sett när jag försökte ställa mig i 90 graders vinkel, enligt order.

När det gäller sista stycket så sägs det ibland att "den som målar vagnen bestämmer färgen"*). Att hitta balansen mellan å ena sidan att Kalle och Pelle får göra det de vill och å andra sidan att alla drar någorlunda åt samma håll, är naturligtvis varje förenings ständiga balansgång. Så länge man inom föreningen är medveten om balansgången och arbetar med den, så är jag inte orolig. Om man däremot tror att det finns en enda Lösning på frågan och från och med nu är detta vår förnings Enda Sanna Fokus intill Evighet, då tror jag det är början till slutet, vare sig Den Enda Lösningen är Diktatur eller Anarki.

Det jag försöker säga är att ledningsarbetet börjar mycket tidigare. Det går ut på att den som målar vagnen bestämmer färgen, och den färg man då väljer stämmer med vad föreningen handlar om och syftar till, för vi är överens om det och då kan färgen bara bli en. Om man har ett mål att det ska vara musealt riktigt och blablabla, då behöver vi ju inte snacka om vilken färg det ska vara. Men då måste vi vara överens om målet först. När vi bråkar om färgvalet så är det ju redan försent, föreningen har blivit ett piratskepp. Vi måste vara överens om på vilka områden vi ska ha en hård styrning, som musealt riktig färg, och på vilka vi ska låta bli att ha en reglering, som blommorna i rabatten.

Föreningens mål måste leva och utvecklas med dels att förutsättningarna förändras men också med att nya medlemmar har annorlunda intressen än de som en gång startade föreningen. Men oavsett vilket mål föreningen har, så kommer man aldrig att nå dit - eller ens överleva - om inte tillräckligt många känner en egen inre motivation för att lägga tid och energi på saken.

Det primära är vilket mål föreningen har, inte om det har ändrats eller om nytillkomna vill något annat. Föreningens mål gäller och måste vara implementerat, även om det ändras en gång i veckan. Annars kommer man att jobba på tvärs med varandra. Gamla stötar kommer naturligtvis att slåss för sina ideal mot ungdomarna som vill något annat, men det är förarbetet inför ändring eller fastslående av målen.

Mycket vettigt skrivet här. Igen. Vi har nog med väldig bredd identifierat problemen. Sen är det bara detta med lösningarna också. Och om man kan hitta dom -och enas även där. Och hur i så fall. Med mer pengar? Med anställda? Bolagisera/ göra ”turistbanor” av alltihop kanske?

Alla (i princip) järnvägsmuseiföreningar, vare sig de kör på egna spår (numera!) eller andras, har en gång börjat med nån sorts ”hembygdsanknytning”. Och/ eller koppling till en viss bana eller ett visst järnvägsbolag. Eller geografisk region, typ. Det där med kring en fordonstyp ”kom sedan”. Och har väl inte blivit jättespritt, om man säger så?

Sen vill jag påstå -som jag också gjort här tidigare- att många utfärdsföreningar ”gick vilse i godisbutiken”, och sade sig satsa på att anskaffa SJ-ellok och stålvagnar ”av praktiska skäl” för att kunna ”spara på de unika EJ-fordonen”. Men det handlade nog också mycket om att tillfredställa de egna aktiva, nåt Micke är inne på (att man måste göra). Alla ville inte ”meka gammalt skrot jämt”, eller nåt liknande. Det är roligare att rulla, f f a när sånt var enklare även på statens spåranläggningar. Så kunde man få in mer pengar till verksamheten också. Och så har vi det där lockande med udda industridieslar. Som i mindre antal kan vara användbara i museibanornas tjänstetåg och för växling på utfärdsföreningarnas stallområden. Men det blev nog mer än så…

Museibanorna, f f a de smalspåriga, är bättre helt enkelt därför de varit tvungna. ”Godisbutiken” för dom var rejält urplockad när de flesta av dom kom i gång ”på riktigt” under 1970-talet. Visst; det blev ju mycket Roslagsbanepersonvagnar och NkLJ-godsvagnar på alla 891-banor för trettio år sedan sådär. Fast ändå inte i lika stor utsträckning. De "trängde" f f a inte undan de gamla fordonen från "uddabanorna"/ förebildsbanorna iallafall.

Johan var inne på att resenärer och kommuner kanske inte alltid är fullt införstådda med de museala värdena och målen, men museiverksamhet vare sig den är (rent) statisk eller rörlig ska ha en folkbildande och upplysande roll. Och därmed skapa denna förståelse. Så även för och från antikvariska myndigheter och ”övriga organ”, oaktat deras (generellt) tunna plånböcker. Men sånt kan ha betydelse indirekt också.

Den svåra frågan här är väl då om man t ex ska satsa sina njugga resurser på att bygga en museibyggnad vid banan eller lokstallet när kaféer och lekparker kanske skulle dra mer folk -på kort sikt iallafall? Ty så är det nog. Dessvärre?

/ L G

2008 - 2023 års Järnvägshistoriska forum

Jag startar ny tråd om Kristallkulrona (Järnvägs- och Museiföreningar)

Ny tråd om Kristallkulorna