Nåja, inte var det ofta som människor steg av vid infartssignal B. Det var mest om det blivit ett mycket långt stopp, längre än tio minuter eller så.

Att man steg av i farten vid Engelbrektsplan var nog inte så konstigt. Tågen anlände väl mycket långsamt eftersom det säkert inte var helt enkelt att få lagom mycket broms på vagnarna med enkel styrventil i det ganska kraftiga utförslutet mot stoppbocken. Säkert höll många förare emot med direktbromsen på slutet och den gav en ganska ringa bromsverkan om tågsättet var långt.

Att stå i den där tidningskiosken och sälja tidningar borde ha inneburit riskpengar.

Jo, du har ju ett mycket större statistiskt underlag i form av observationer vid B-signalen, så du har säkert rätt om frekvensen!

Men det som filmen visar, att hoppa av Parktågen och springa med vagnen strax innan den stannar, det känner jag igen dock inte från Engelbrektsplan utan från spår 2 på Östra. Mycket möjligt att det hände även på andra spår, men de minnesbilder som filmen lockade fram är just från spår 2 och tiden 1989-91. När motorvagnen gjorde rundgång, var det ofta någon/några som hoppade på nere vid stoppbocken och sedan följde med motorvagnen under växlingen och sparade på så vis några steg.

Du åkte väl regelmässigt till jobbet från spår 3 och såg detta när parktåget kom in på korsande tågväg! Någon med en graf kan säkert säga vilket tåg du tog :-)

Om det just ankom ett tåg spår 2 så var det nog det nog returen på det tåget som jag tänkte åka med. Det skulle ju avgå inom åtta minuter, så jag tvivlar lite i att det hann gå något tåg emellan. Det gick väl bara fem tåg i timmen från Östra i dagtrafiken på den tiden. Rätt? (Eller var det möjligen sex?)

F ö tror jag att det är svårt att hitta någon regelmässighet i tidpunkten för mina resor, med eller utan tillgång till graf. :-P

På de spårvagnar som hade öppna dörrar under färd fanns en skylt med texten "Hoppa ej. Det kan kosta er livet."
Numera är det väl bara rulltrappor som allmänheten får kliva av i farten, ;-)
Får växlingspersonal hoppa av i farten fortfarande eller ska de vänta tills växlingssättet har stannat?

Att hoppa av i farten gjorde man nog överallt. Det var helt naturligt. De flesta visste också hur man gjorde det, dvs steg av i tågets rörelseriktning.

Som konduktör hände det att jag hoppade av i 30-40 km/tim (tror jag). Från första vagnen till den sista innan tåget stannade. Det gällde att skjuta ifrån ordentligt.
/tell

Nåja, inte var det ofta som människor steg av vid infartssignal B. Det var mest om det blivit ett mycket långt stopp, längre än tio minuter eller så.

Att man steg av i farten vid Engelbrektsplan var nog inte så konstigt. Tågen anlände väl mycket långsamt eftersom det säkert inte var helt enkelt att få lagom mycket broms på vagnarna med enkel styrventil i det ganska kraftiga utförslutet mot stoppbocken. Säkert höll många förare emot med direktbromsen på slutet och den gav en ganska ringa bromsverkan om tågsättet var långt.

Att stå i den där tidningskiosken och sälja tidningar borde ha inneburit riskpengar.

Jo, du har ju ett mycket större statistiskt underlag i form av observationer vid B-signalen, så du har säkert rätt om frekvensen!

Men det som filmen visar, att hoppa av Parktågen och springa med vagnen strax innan den stannar, det känner jag igen dock inte från Engelbrektsplan utan från spår 2 på Östra. Mycket möjligt att det hände även på andra spår, men de minnesbilder som filmen lockade fram är just från spår 2 och tiden 1989-91. När motorvagnen gjorde rundgång, var det ofta någon/några som hoppade på nere vid stoppbocken och sedan följde med motorvagnen under växlingen och sparade på så vis några steg.

Ja, att hoppa av i farten var ju mycket roligare. Och dessutom tog det ju tre evigheter ibland tills tåget stannade. I många länder, t.ex. Paris tunnelbana, går ju dörrarna också att öppna precis innan tåget stannat så får man ett snabbare passagerarutbyte.

Att hoppa på vid bocken vid rundgången var ju också det vanliga, så slapp man gå till tågets framände.
Och så kunde man (=jag) hoppa av vid infartssignalen söderifrån i Roslags Näsby, för där bodde min kompis :-)

Och på mornarna kunde man gå igenom hela tåget och leta efter klasskompisar. Vissa konduktörer brydde sig, andra inte, och i praktiken gjorde väl det ingen större skillnad :-D

En morgon hade ett tåg spårat ur på Östra så vi stod vid infarten, men det blev ju ingen försening för det heller, för innan nån konduktör hade hunnit komma och berätta något hade ju häften av resenärerna gett sig av på drottning Kristinas väg. De flesta fick väl bara kortare att gå.

Och så var förarna snälla så att jag fick åka hytt och utan det hade jag nog inte varit i järnvägsbranschen sådär 25-30 år senare.

Om 20 år kommer folk titta snett på oss idag när vi säger att vi bara gick vidare när rulltrappan stannade, som om det vore världens mest förbjudna grej. :-D

Ett tips är att när rulltrappan börjar gå baklänges så är det bättre att följa med den än att försöka kämpa emot!