Jag har för mig att jag har sett gamla ritningar på treskens fristående försignaler där en av ljusöppningarna varit röd. Kanske kan detta vara en sådan.
Om jag minns rätt visade signalen rött sken (oklart om det blinkade eller lyste fast) ifall manuellt manövrerade vägskyddsanläggningar belägna mellan försignalen och den efterföljande infartssignalen inte var fällda.
Kanske skulle detta kunna vara en sådan signal kompletterad med sidotågvägslykta?
Här är vi säkert sanningen på spåren. Före säo-1959 angav trafikreglerna (Säo) att det fanns signalinrättningar som var klassade som (fristående) ljusförsignaler men ändå kunde visa "stopp" med rött sken (fast eller blinkande). En sådan signalinrättning kunde användas för att skydda en vägskyddsanläggning belägen mellan försignalen och den följande infartssignalen, i några fall för att kunna skydda en växel vid en lastplats strax utanför den följande stationsgränsen. Dessa (med en modern uppfattning, egendomliga) försignaler måste förstås -- i alla fall om de inte drevs med gas och hade färgväxlare -- ha haft en vit, en grön och en röd ljusöppning. Sådana försignaler saknade de vita fält som "normala" fristående försignaler har haft sedan runt 1930, och kanske kan man säga att den ritning som Anders_W har hittat visar en sådan bakgrundsskärm; några vita fält antyds i vart fall inte på den. Det är synd att ritningen inte visar vilken av ljusöppningarna som visar det vita, gröna resp. röda skenet; det hade jag gärna velat veta.
"Stopp" från en sådan försignal var i sin tur inte försignalerat, utan stoppsignalen måste rimligen ha varit en överraskning för föraren.
I Säo-1947 stod det att ljusförsignal som kunde visa rött sken användes endast i undantagsfall. Det har fått mig att tro att ljusförsignal med rött sken bara användes på sidolinjer och inte var föremål för "nyuppsättning". Ritningen med en tillagd sidotågvägslykta (som då bara fanns på huvudlinjer med högre hastigheter) är rätt överraskande. Den antyder ju att man 1953 ändå tyckte att det fanns behov av att kunna ha sidotågvägslykta på en ljusförsignal som kunde visa rött sken. Det skulle vara intressant att veta om den typen blev uppsatt någonstans i verkligheten.
/up
P.S. Teorin om att man redan på 1950-talet hade funderingar på den ändring från 'grön blink och gul' till 'två gröna blinkar' som genomfördes 1975, den tror jag inte alls på.
P.S nr 2: Före Säo-1934 var gränsdragningen svag mellan å ena sidan en huvudljussignal som kunde "uppträda som en försignal" med, förutom 'rött' för "stopp", antingen 'grön blink' eller 'vit blink' och å andra sidan en ljusförsignal som också kunde visa 'rött'. I Säo-1934 bestämde man sig dock för att huvudljussignaler inte längre skulle kunna visa 'vit blink', utan det blev i stället 'en grön' (fast) som i vissa signaler (oftast vid blockposter) indirekt kom att visa att nästa huvudsignal inte visade "stopp". Detta hindrade dock inte SJ att här och där så sent som i slutet av 1930-talet använda (yttre) infartssignaler som visade enbart 'vit blink' i (modern) betydelse "kör, vänta kör" mot en inre infartssignal. En instruktion från Karlstad, daterad i december 1938 och tillgänglig på Gunnar Ekevings webbplats, visar att yttre infartssignalen 'A' från Skåre och yttre infartssignalen 'B' från Våxnäs var av denna typ. Typen av signalering kopierades ju för övrigt av SSnJ från 1938 för vissa av dess nya huvudsignaler, och de fanns kvar på Saltsjöbanan ända till början av 1980-talet. De på SSnJ/SB (och de av SJ:s huvudsignaler som man kopierade) hade dock inte rund bakgrundsskärm utan en för huvudsignaler normal avlång bakgrundsskärm.
![[image]](images/uploaded/202108240754216124a5adc50d9.gif)