Antagligen spreds en del kvicksilver både från rälskontakter och från viss annan järnvägsteknisk utrustning, men man slängde inte konsekvent bort gammalt kvicksilver, utan skickade in till Signalbolaget för rening. Exempelvis skickade signalingenjören vid SJ första distrikt vid ett tillfälle 1929 in 27 kg för rening [källa: Sib orderjournal]

kvicksilver har ju även i elverkssammanhang varit förekommande i t.ex likriktare och vippkontakter :-P
(vid ombyggnad till växelspänning delades likriktare ut till ett stort antal fastigheter med hiss, idag är det en rejäl kostnad när dessa återlämnas till elverken då de avvecklats)

under driftstiden var det dock inte så stort problem har senare miljöriskutredningar visat:-)

den största fördelen var som oftast ekonomiska, kvicksilver var en dyr produkt och insamlades därför till återvinning för dess höga metallvärde :-)
andra fördelen är dess tyngd, det som läckte ut har idag oftast återfunnits i avlopp och markfickor i det närmaste intakt.
jag har inga konkreta fall tillgängliga här, men det har funnits intsruktioner hur utspilld kvicksilver skulle hanteras och återvinnas åtm. sedan 1910-talet:-

(nej, jag känner inte till något ordspråk "gråt inte över spilld kvicksilver":-D )

däremot minns jag att SEV och SL gemensamt gjorde en ritningsinventering för att utröna var det placerats kvicksilverhaltig utrustning.
utifrån detta skulle områdena mätas och ev. saneras, någon här på med anknytning til SL kanske känner igen det:-|

Jag skulle tro att banverket gjort något liknande eftersom b.la vattenfalls anläggningar anknytande till BV studerats

ja, det var lite om kvicksilver och tyvärr är ju även miljöproblem en historisk aspekt:-P :-(

nu kommer nästa frågande påstående; rent kvicksilver blandar sig inte utan ligger i stor intakt som ren metall, det är kvicksilveroxiden som orsakar största faran.
en skröna som jag absolut avråder ifrån att bekräfta är att man kan dricka kvicksilver utan problem då det bara går rätt igenom :-P :-) men för allt i världen testa det inte:-(

från det kvicka, silvriga horndal :-| :-) :-D

Kikade lite och fastnade vid "AGA rälskontakt" vilken uppenbarligen skall fyllas med 3kg kvicksilver.

Används för att indikera att ett järnvägsfordon passerar viss punkt på banan. Installeras ofta tillsammans med en kort arbetsströmspårledning (isolerad räl) för att t ex låsa upp en tågväg när tåget passerat sista växeln eller för att möjliggöra att en manuell linjeblocksträcka friges. Denna typ av anläggningar förekommer numera knappast i Sverige, och de rälskontakter som nyttjas i andra sammanhang fungerar ofta på mekanisk, magnetisk eller pneumatisk väg.

Antagligen spreds en del kvicksilver både från rälskontakter och från viss annan järnvägsteknisk utrustning, men man slängde inte konsekvent bort gammalt kvicksilver, utan skickade in till Signalbolaget för rening. Exempelvis skickade signalingenjören vid SJ första distrikt vid ett tillfälle 1929 in 27 kg för rening [källa: Sib orderjournal]

Det finns ju mycket gamla historier om kvicksilver och annat som har spridits i naturen. En del är kanske sanna också. Bl.a. berättades det bland äldre spårvägsfolk att man på 40-talet laborerade med ett enkelt ATC-system vid "Vinkelboda", alltså där tolvan och tunnelbanan delar på sig vid Alvik. Systemet fungerade helt enkelt så att det utanpå spårvagnens sida fanns ett stående glasrör fyllt med kvicksilver, och vid signalen fanns en liten arm som fungerade som en semafor. När armen var fälld, så slogs röret av och spårvagnens strömkrets bröts. Man laborerade som sagt, vilket medförde att ansenliga mängder Hg hamnade i banvallen.

Däremot visar många gamla skrivelser att man i allmänhet tog rätt väl vara på skrot och annat. I dagsläget används enorma mängder kadmium i batterier längs järnvägarna och meningen är att risken ska hanteras genom att kasserade batterier tas om hand och lämnas in på föreskrivet sätt.

Som ersättning för rälskontakter använder man idag trådtöjningsgivare. Dessa limmas på givarens gods och vid den processen kokas materialet i trikloretylen för rengöring. Det är inte heller hälsosamt och kräver dispens för att överhuvudtaget få användas.