Det fanns väl ett ständigt inspektions- och underhållsbehov på den tiden, på banan i allmänhet men i tunnlarna i synnerhet. Säkerligen skulle det kollas en eller flera gånger om dan att inte berg hade ramlat ner i spåret, vintertid skulle det hackas is i tunnelmynningarna osv. Säkerligen behövde man också mota bort folk då och då - redan när tunneln var ny sågs den ju säkerligen som ett potentiellt natthärbärge av ungefär samma sorts typer som än idag kan dyka upp här och var.
Vid en inspektion 1913 noterade Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens inspektörer att Saltsjöbanan "för banans underhåll och ständiga tillsyn" hade sex banvakter och fyra tunnelvakter. Kanske två tunnelvakter som turades om vid Stadsgårdstunneln och två vid Henriksdal? Grenbanans tunnel klarade sig möjligen utan särskild vakt - enligt tidtabell 1915 skulle nämligen underrättelse om extratåg lämnas till tunnelvakterna 10 och 11 av Stadsgårdens station och till tunnelvakterna 8 och 9 genom Henriksdals station. Grind-, ban- och tunnelvakter skulle alltid vara observanta på om tåg hade extratågssignal (en skärm eller lykta som upplyste om att extratåg var att vänta). Banvakter (och sannolikt även tunnelvakter) skulle väl vid denna tid fortfarande posta för varje tåg.
Tjänstgörande tunnelvakt vid Stadsgårdstunneln hade antagligen sitt postställe vid östra tunnelmynningen. Västra tunnelmynningen hade väl viss övervakning från stationspersonalens sida; vid varje tågankomst fanns för övrigt en vakt vid yttersta växeln.