En mycket lätt fråga: Vad kallas selektortelefon på utrikiska? (Engelska, Tyska, mm)

Den ungefärliga brittiska motsvarigheten kallas för Selective Signal Post Telephone eller Selective SPT, och tillkom så att förare kunde ringa ställverket om dom blivit stående vid en blocksignal (detta ett krav under Rule 55, som det kallas). Systemet konstruerades av Western Eelectric och tillverkades främst av Standard Telephone and Cables (STC).

Följande länk har en hel del matnyttigt om systemet, telefoni

I åtminstone USA förekommer beteckningen Strowger efter uppfinnaren av ett selektorsystem där.

Det är skäl att komma i håg att man med selektortelefonsystem avser ett telefonsystem med delad ledning och med selektivt anrop, således att ett anrop som avser ett visst telefonställe inte stör övriga telefonställen (med klockringning eller annat oljud).

Var och en av oss som stundom arbetar med en s.k. bantelefonledning med kodringning vet hur påfrestande det kan vara att urskilja anropet till den egna apparaten (exempelvis två korta och en lång) från anrop till andra apparater med låt oss säga en kort och en lång eller tre korta och en lång.

Det är lätt att förstå att arbetsmiljön i en tågexpedition med låt oss säga fem linjer med kodringning och livlig tågtrafik kunde bli rätt påfrestande för de tjänstgörande. Detta är en av de grundläggande faktorerna som ledde till utvecklingen av selektortelefonsystemen.

Karakteristiskt för selektortelefonsystemen är att ett stort antal telefonapparater kan anslutas till samma trådpar (således linje). Inom den publika telefonin har systemen med delad linje i huvudsak av linjebyggnadskostnadsskäl (party line) historiskt förekommit i stort sett i alla nät men antalet apparater som kan anslutas har vanligtvis varit två och som mest 8 stycken (nordamerika). Man strävade att avveckla systemen allteftersom abonnentnätet byggdes ut eftersom trafikavvecklingsförmågan i dessa arrangemang är synnerligen dålig av lätt förståeliga skäl.

Anledningen till att telefonapparaterna inte fick egna ledningar till en telefonväxel såsom i det publika telefonnätet eller i ett företagstelefonnät är givetvis den enorma ledningskostnaden detta skulle ha medfört, speciellt under blankledningarnas tidevarv. Järnvägar är vanligen tämligen långsträckta och ledningskostnaden skulle ha blivit orimligt hög och den genomsnittliga utnyttjandegraden (trafikvolymen uttryckt i Erlang per abonnentledning) samtidigt oftast tämligen låg. Selektortelefonen erbjöd således en ekonomiskt rimlig lösning på telefoniproblemet i långsträckta system såsom järnvägar. Den dåliga trafikavvecklingsförmågan uppvägdes dels genom att man anordnade direkta ledningar mellan telefonställen med stort inbördes trafikintresse och dels genom lämplig sektionering av selektorledningen.

För den läsgirige kan jag rekommendera:

Och här introduktionen:

Ericsson valde att uppfinna begreppet multi party line på slutet av för mig okända anledning.

Detta är den enda broschyren begreppet har kommit emot:

Och här introduktionen:

På finska används begreppet selektoripuhelinjärjestelmä.

Och på tyska begreppet Wahlrufanlage.

Här kommer pärmen till en elegant utformad broschyr för ett sådant system.

Samt introduktionen:

På ryska förefaller man begreppet Избирательный вызов (selektivt anrop) för motsvarande arrangemang.

Selektortelefonsystem har använts även längs andra typer av långsträckta system än järnvägar, exempelvis kanaler, motorvägar, oljeledningar och liknande.