Svenska ellok med hålaxeldrift del 1 (Fordon: lok)
Den tidigare tråden Ellok med ekerhjul för någon vecka sedan väckte en del funderingar t ex vilka lok med hålaxeldrift som funnits i Sverige men också skillnader mellan dessa.
Transmissionssystem för ellok
Den utmärkta och på begränsat utrymme förvånansvärt omfångsrika boken Den svenska järnvägen, utgiven av Trafikverket 2012, delar upp drivsystem på elfordon i tre kategorier:
”A: Koppelstänger
B: Tasslager
C: Elastiska kopplingar (hålaxlar)”
Nedan bortses från lok med koppelstångsdrift som ju uteslutande haft ekerhjul till dess att SAB-hjulen introducerades på Dm och senare även Da.
Tasslagertransmission
Exempel ur handhavandeboken Elektrolok Öd: ”De fyra drivmotorerna vila med glidlager på drivaxlarna och på gummiblock i boggieramarna. Kraftöverföringen till drivaxlarna sker med dubbelsidiga, fjädrande kuggväxlar.”
I runda tal ingår alltså ca hälften av motorns vikt i den ofjädrade vikten vilket å ena sidan påverkar spåret negativt men också omvänt ger förslitning på motor och transmissionsdelar från ojämnheter i spåret. Därför ansågs tasslagerdriften olämplig vid höga hastigheter och höga axeltryck.
Vid tasslagerdrift är det egalt om hjulen är utformade som skiv- eller ekerhjul.
Hg-lok från 1948 med tasslager och ekerhjul
Hålaxeltransmission - Statorhålaxlar
Denna form av kraftöverföring minskar lokets oavfjädrade vikt och minskar därmed den ömsesidiga påverkan på spår respektive transmissionens olika delar.
De tidiga hålaxelsystem som användes i Sverige var tillämpningar av utländska system, schweiziska Sécheron i GBJ:s boggielok 1936 och i två av F-provloken 1942, det tredje F-loket med fjäderhus från AEG vilka användes också i M-/Mg-loken 1944 men som tidigt i M-/Mg-loken komma att bytas till gummielement av s k Pennsylvaniatyp.
Exempel ur handhavandeboken Elektrolok M: ”Kraftöverföringen från drivmotorerna till hjulen sker över dubbelsidigt anordnade kuggväxlar till i motorhusen lagrade hålaxlar. Från dessa överföres kraften till resp. drivhjul medelst fjädrande element av gummi enligt Pennsylvania Railroad system.”
Mg-lok från 1944 där de fjädrande elementen kan anas innanför hjulringarna
Vid statorhålaxlar måste hjulen alltså ha speciellt utformade ”ekrar” utifrån de krav som transmissionen kräver.
F-lok från 1942 (ett av provloken, senare ändrat till nära serieutförandet) där fjäderelementen framgår tydligt på drivhjulen, löphjulen med typiska ekerhjul.
Svenska ellok som haft statorhålaxeltransmission är:
- Bg- och Bs-loken från GBJ 1936 (Bk-loken från BJ/GDJ hade tasslager)
- F-loken 1942
- Hd-loken 1942 som av kostnads- och standardiseringsskäl senare byggdes om till tasslagertransmission likt övriga H-lok
- M-/Mg-loken 1944, Ma-loken 1953
- Bt-loken 1954 (med motorer och kraftöverföring likt Ma)
Likheten i primärfjädringen Bt – Ma syns här
Jag blev tvungen att dela inlägget i en ytterligare del om senare hålaxeltransmissioner, del 2