Banvallen riktning Eslöv. Hållplatskuren stod ovanpå den gjutna stödmuren.

Tittar men på Gunnars E:s bilder så kan inte jag få det till att hållplatskuren stod så som du nämner..
Den stödmuren måste vara rester efter något annat.

Jo det stämmer väldigt väl. Kuren stod ungefär där soptunnan är på denna bild och stödmuren är där nedanför i slänten.

Stort tack till Gunnar för din serie med vägskyddsbilder, jag följer den med stort intresse.

Det instämmer jag i. Jag som var barn i Mellansverige på 50-talet har inget minne av att ha sett så ålderdomliga vägskydd. Att vägmärket betydde "Järnvägskorsning med bommar eller grindar" visste jag men några grindar hade jag aldrig sett i verkligheten. Var det så att mängden av små och ofta olönsamma banor i Skåne gjorde att man inte hade hunnit med moderniseringen?

Det låter som en trolig förklaring, andra orsaker kan kanske vara ovanligt många plankorsningar per kilometer bana med tanke på oftast flack terräng och stor befolkningstäthet i Skåne, och att privatbanorna haft svårigheter att finansiera investeringar i ny teknik (Ystadsbanorna hade dock ganska många automatiska anläggningar).

I mellansverige hade NBJ ända fram till högertrafikomläggningen många korsningar med grindar/svängbommar. I Västergötland och Småland kunde man ända in på 1970-talet observera enstaka plankorsningar med bevakade grindar. Vid färd på riksvägen Göteborg - Stockholm gick det en bit in på 1960-talet att digga grindarna vid korsningen med Laxå - Röfors järnväg. Men vanliga var sådana skyddsanordningar inte, och jag själv upplevde under bilresor i början coh mitten av 1960-talet både grindar/svängbommar och fällbommar med vridlyktor som väldigt speciella inslag i väg-/järnvägsmiljön. Vid Nora Bergslags Järnväg förekom båda varianterna i riklig mängd

De banor som utgick från Ulricehamn hade länge många bevakade bommar, och i några fall grindar. Bommarna sköttes förstås från stationer eller hållplatser, men när dessa avbemannades fick tågförarna ta över bommanövreringen, vilket förstås tog en del extra tid, även om de flesta bommar elektrifierades. I Skåne och Småland var det vanliga istället att man "budgetautomatiserade" genom att förse mekaniska fällbomsanläggningar med elektrisk drivanordning och korta spårledningar. Då måste tåget visserligen sakta in, men föraren behövde inte veva bommar eller vrida om kontaktanordningar.