Denna signal är nog ändå en "riktig" gasförsignal med gas både för belysning och färgväxling. Sidotågvägslyktan var förstås elektrisk, men när jag tog bilden 1977 hade Hörken nedklassats till lastplats, så någon sidotågväg förekom inte längre

Den här signalen är av den ombyggda typen med glödlampa, och acetylenutrustningen kvar för manövrering av färgväxlaren. Poängen var ju alltså att man skulle slippa byta gastuben. För just denna signal vid västra infarten till Geijersdal hjälpte det inte ändå, utrustningen läckte någonstans. Och eftersom man aldrig lyckades hitta var, så fick man byta tuben i alla fall med jämna mellanrum. Det var i nära till med reparatörsbilen, via bron i bakgrunden.

Tack för påpekandet mamma! Jag trodde de "delvis elektrifierade" gasförsignalerna fanns mest i Boråstrakten, men tydligen var det fler signalmästare som insåg fördelen med elektrisk belysning. På SJ centralförvaltning var man dock inte imponerad när förslaget först kom någon gång under 1960-talet. "Han är i gasen" skrev någon lustigkurre på signalavdelningen angående förslagsställaren, och menade att de gamla gasförsignalerna när som helst skulle försvinna, så att sätta in elljus var meningslöst. Men gassignalerna blev alltså kvar ytterligare två decennier på sina håll.

En intressant sak med signalen vid Geijersdal är att den saknar sidotågvägslykta. Har den kanske försvunnit i samband med att elljus i den övre lyktan tillkom?

Nej, i Geijersdal fanns det en enkel förklaring till att man valde den här lösningen. Och signalen har inte haft någon sidotågvägslykta.

Det fanns nämligen bara en tvåtrådig kabel hela den långa vägen ut till försignalen. När den var spänningssatt ökades gastrycket, färgväxlaren slog om och signalen visade vit blink. Spänningslöst gav grön blink. Att utrusta signalen med glödlampa, gjorde man genom att spänningsförsörja den lokalt. Om det gjordes med ett abonnemang från lokala elnätet, eller från kontaktledningen, vet jag inte. Det finns ingen hjälpkraftledning på den här sträckan.

Överhuvudtaget gjorde man så lite som möjligt på den här glest trafikerade och olönsamma sträckan. Ställverken i Deje, Molkom och Geijersdal var ju skäligen ålderdomliga.

Geijersdal var den sista tiden ständigt obevakat, sidotågvägar förekom i princip aldrig. Det har inte funnits någon bebyggelse heller vid stationen, mer än en ensam bondgård. Dock hade stationen långa mötesspår, vilket för länge sen var användbart för långa godståg som kämpade sig uppför den milslånga stigningen åt Ställdalenhållet. Det var bra om dom inte behövde stanna.