Där var det ju så att tidningssäljaren, som Sonny, förväntades ge rätt växel tillbaks.
.... Men konduktör var inte på samma sätt skyldig att alltid kunna ge rätt växel för en köpt biljett utan saknades växel så fick man hela betalade beloppet på en blancobiljett och så fick man hämta ut mellanskillnaden på en station. Samma om man skulle ha en mer komplicerad biljett med byten, man betalade ett slags förskott för det tå¨g man var på och löste sedan in biljetten mot en ny på station. Hur man sedan hanterade om någon bara åkte från obemannad hållplats till annan obemannad hållplats vete gudarna men det löste man nog.

Vad jag minns har alltid knr varit skyldig sälja de biljetter hen haft taxor nog till. Jag pryade ca två veckor som sådan som trafikelev 1967-69. I alla slags tåg och med knr även från Stockholm, Göteborg och Malmö. Det var aldrig tal om att "skicka in någon på bx". Det nämndes bara som reservmöjlighet.

Knr biljettförsäljning ökade ju också med stängning/krympt öppethållande på bx. Örebroarnas
"Grand Tour" var tjänsten Hallsberg-Långsele o å i nattåg (Senare utsträckt sommartid till
Umeå). Två långa nattskift i följd, men "försörjde ju åtta man".
För dessa tåg var i princip alla bx obemannade. De flesta resenärer hade förstås förköpt biljett, men någon enstaka resande utan brukade ändå dyka upp. Ofta för långa, dyra ressträckor. Praxis efter Norrlandsturen var också att deponera pengar på redovisningsstället, bx Ör. Man fick inte ha hur mycket SJ-pengar som helst hemma. Faktiskt tycks ingen kommit på idén att råna en konduktör eller lantbrevbärare (Mer spårvagnsförare etc).

Myntväxlare av busstyp jag sett bara i något undantagsfall - i en gammal SJ-Nytt, tillsammans med Almex biljettmaskin på sträckan Skellefteå-Rönnskär. SJ och egen kassa måste hållas isär och knr brukade ha hade dubbla plånböcker/portonnäer.