Nog är det så emellanåt. Och det att man kan måla upp en lite väl ljus hypotetisk framtid för den egna verksamheten. Som då innefattar allt man har. Men när medlemmarna såväl tryter som skiftar fokus, ibland för att de helt enkelt måste, ibland för att de inte tycker de har lust (och har inga kopplingar, varken känslomässiga eller andra, till Hagges räddningsaktion 1972) kommer den reella framtiden. Ja, rentav nutiden. Men för att saker och ting då inte ska försvinna ur om inte järnvägsvärlden så i varje fall järnvägssverige är det därför viktigt att föreningar och muséer pratar med varandra och kommer fram till gemensamma lösningar. Och då ibland (?) lägger prestigen åt sidan...

/ L G