Man kan nog säga att 1963-65 års organisation byggde på insikten att banan och trafikeringen är ganska vitt skilda verksamheter som inte helt hör ihop. I 1963 års organisation bildade man en gemensam banavdelning med egen linjeorganisation och alla anläggningstekniska discipliner: ban-, el-, signal- och teleanläggningar och kompetens för dessa. Man var förstås beroende av vissa SJ-gemensamma funktioner, t ex övergripande administration och ekonomi, förrådshållning, säkerhetstjänst mm. Banavdelningen hade också ansvar för fastighetsbeståndet. Cba hade stora självständiga beslutsbefogenheter, även om de i olika grad var något beroende av generaldirektörens uppgifter men också hans läggning och intresse. Banavdelningen hade sina egna regioner (bandistrikt hette de från början), i princip med samma geografi som driftsidans.
Det är lite fascinerande att ser hur man valde chefer för ban- och driftdistrikten. Av de nya bdc var sju banmän, två elektriker, en signalare och en teleman. Liknande proportioner gällde på driftsidan, där man hade att välja mellan trafikmän och maskiningenjörer.
När Banverket skulle bildas 1988, fick vi inom verket skapa egen kompetens inom sådant som tidigare legat i SJ utanför ba. Och vi släppte den attraktiva delen av fastighetsbeståndet, som ansågs vara en viktig resultatkälla för det framtida SJ. Vi skulle ju till huvuddelen leva på statsanslag, som delvis byggde på banavgifter från SJ och andra trafikföretag. Efterhand som trafikavregleringen blev uppenbar fick vi också ta hand om trafikledning och tidtabellsläggning för de olika trafikutövarna. Men en viktig nyhet i BV organisation var den centrala planeringsavdelningen, som började sitt långsiktiga investeringsplaneringsarbete med samhällsekonomiska kalkyler mm.
Sven B