Det har säkert diskuterats tidigare, men hur kom det sig att ASEA tillverkade vanliga personvagnar till SRJ (och SJ, väl)? Orderbrist i spårvagns-/motorvagnsverkstäderna eller kapacitetsbrist hos andra tillverkare? Det förekom ju kartellbildning också...

M.v.h.
Ola

Varför skulle de inte göra det, höll jag på att säga? 1934 hade ASEA levererat [link=https://www.sparvagssallskapet.se/vagnhallen/typ.php?typ_id=434]två mototorvagnar[/link], att de då två år senare fick leverera [link=https://www.sparvagssallskapet.se/vagnhallen/typ.php?typ_id=498]fyra passande släpvagnar[/link] verkar helt naturligt för mig. Möjligen kan man tycka att SRJ borde beställt motor- och släpvagnarna på en gång och fått ett lite bättre pris!

Inom spårvägsvärlden köpte man ju normalt motor- och släpvagnar samtidigt och av matchande typ. ASEA har t.o.m. levererat en del spårvagnar med tysk elektrisk utrustning.

Däremot köpte SRJ ju personvagnar till "ånglinjen" från tyska vagnfabriker vid samma tid. SRJ skiljde helt på "elektriska linjens" och "ånglinjens" rullande materiel. De hade bl.a. olika tågvärme- och belysningssystem men också dörrar resp grindar.

Jo, det är nog så att det inte är något särskilt konstigt med dessa vagnar, även om de inte har samma "motorvagnsutseende" som Saltsjöbanans manövervagnar. Det som känns mer udda är [link=http://www.stiglundin.se/agj/18121180/agj/gamlaweb/web001217/historia/sj/personvagnar/pv1700.htm]C3b-vagnarna till SJ 1908-1909[/link] (fanns det fler?) och SRJ Co 518-521, levererade 1914-1916, som var konventionella personvagnar. Jag känner inte till hur det var med värme och belysning.

M.v.h.
Ola