-Tågresenär behöver få med sig väskan eller cykeln, men den får inte plats i kupén. Resgods torde det kallas, och man lämnar in den i resgodsluckan.

Som jag minns det från Eskilstuna (1960-tal) så behövde man både besöka en biljettlucka för att betala för frakten (och få något fint kvitto/biljett) och gå med godset till själva resgodsinlämningen, som också låg i samma stora väntsal i stationshuset, och då visa upp kvittot.
Möjligen gick man först till resgodset som tittade och förklarade vad man skulle betala i biljettluckan, och så fick man gå tillbaka.
Jag tror det var en vikvägg in till resgodset så man normalt inte behövde se in i deras utrymme. Det utrymmet låg förstås så att det åt andra sidan hade utgång direkt mot plattformarna, och jag undrar om de inte kunde köra ända in med sin fina batteritruck.

Jag minns att de som jobbade på resgodset och körde batteritrucken även lastade in kartonger med filmrullar, lådor med fisk och kartonger med levande kycklingar i resgodsutrymmet i Yoa202-or, men nu inser jag att jag inte vet var dessa hade lämnats in, på resgodset, eller borta i godsmagasinet (cirka 400 meter från stationshuset).

Ja, de levande kycklingarna strax före påsk är ett oförglömligt minne för mig också.

Vid ett eller ett par tillfällen på 1960-talet skickade vi min cykel som fraktgods från Eskilstuna till Djurås och tillbaka. Jag minns tydligt att vi lämnade in cykeln på godsmagasinet ett stycke från Eskilstuna C, men jag kan inte minnas om det var på stationen eller i godsmagasinet som pappa betalade frakten och personalen skrev ut fraktsedel. Jag skulle ändå tro att godsmagasinet hade egen expedition. På en liten station som Djurås fanns det förstås inte mer än en expedition.