Banvallens fortsättning mot Svalnäs norr om Eddavägen ca 1970. Kontaktledningsstolpen som syns bör vara den här som jag tog en bild av i oktober 2016. Den blev av någon anledning kvar när alla andra kontaktledningsstolpar togs bort 1983.

Stolpen står fortfarande på sin plats. Ja, det är märkligt att den blev kvar.

F.d. Svalnäs stn ca 1970. Eller har jag fel? Fanns det så här mycket kvar av plattformen där så sent som 1970? När jag var där första gången 1992 fanns det ingenting kvar av den plattformen. Var skulle bilden annars vara tagen om inte vid Svalnäs?

Jag tycker inte att bilden stämmer med platsen för Svalnäs hållplats/station. Den låg uppe på en bank, som är mycket tydlig än i dag, 90 år efter banans nedläggning till Svalnäs. Och jag minns ingen plattformskant från mitt första besök vid Svalnäs i början av 1970-talet. Men, å andra sidan och som du säger, var skulle det annars kunna vara.

Eddavägen stn ca 1970. Lådan på gaveln var jag fascinerad av som barn. Jag minns att konduktören inför avgång vred om en nyckel där. Var det för att aktivera vsi Näsbyvägen, eller var det för att göra tågvägsanmälan? Kan forumexpertisen reda ut detta?

Lådan, vars lås öppnades med vagnsnyckel, innehöll bara en tryckknapp med vilken vägskyddsanläggningen sattes igång för det avgående tåget. Plankorsningen ("vägkorsningen" med dåtidens järnvägsterminologi), som ju var belägen där Edddavägen övergår i Näsbyvägen, kallades 'Eddavägen' av järnvägen.

Eddavägen stn ca 1970.

Den låga ljussignalen var klassad som en huvudljussignal, infartssignalen till stationen Eddavägen. Den visade 'en grön' ("kör") när växeltungorna slöt och 'rött' ("stopp") i motsatt fall. Egentligen var det ju bara en växelkontrollsignal, för som "riktig" infartssignal till Eddavägen kunde den inte användas -- en eventuell tågklarerare på plats kunde inte få och hålla den i "stopp" med mindre att han låste upp växeln med medhavd K16-nyckel och lade om växeln i minusläge. Signalen var bara ett av många "halvskumma" avsteg från normala järnvägstrafikregler och järnvägsprinciper på Djursholmslinjerna bortom Djursholms Ösby (alltså banorna mot Eddavägen - Svalnäs och mot Altorp - Lahäll - Näsbypark).

Ett särskilt minne (som jag nog har nämnt i PV tidigare): Vid Eddavägen var de återfjädrande växeltungorna i den uppkörbara växeln så hårt spända att de, när en motorvagn gjorde rundgång och körde upp växeln, hann slå tillbaka till normalläge och i kontroll redan efter att den första boggin i färdriktningen hade passerat. Ljussignalen växlade alltså först till "stopp" när tungan kördes upp men hann återgå till "kör" efter den första boggin, varefter signalen förstås gick till "stopp" ett kort tag igen när den andra boggin körde upp tungorna. (Detta till skillnad från Roslagsbanans övriga uppkörbara växlar, i Näsbypark och i Österskär samt från 1974 i Rimbo, som alla var hydrauliskt dämpade och där tungorna "smög" tillbaka till normalläge efter uppkörning av växeln.)