I egenskap av styrelseledamot i SRJmf blev jag kontaktad av Spårvägsmuseet i Stockholm för ca 15 år sedan. De ville gärna överta vår deposition av SRJ/DjB elmotorvagn 4 (ägare: Järnvägsmuseum). efter lite interna överläggningar i styrelse och järnvägsdirektion var vi överens om att motorvagnen skulle få en bättre framtid på museet i Sofia än på ett stickspår i Faringe.

Jag blev något halvår senare kontaktad av "föreningstrotjänaren" som varit med nästan sedan starten 1968. Han var förtvivlad över vad vi hade gjort. I hans värd såg han Mv4 trafikera någon eller två kilometer elektrifierad del av ULJ. En vision som han inte ville släppa . utan tvärom behålla och hoppas på att den uppfylldes någon gång i framtiden.

Jag insåg då att vi vill inte får våra illusioner korrsade - hur mycket en vagn än ruttnar bort på ett stickspår i Faringe eller Dirdhuvden. Det är illusionerna somn håler oss uppe och ingjuter ork att fortsätta det ibland tröstlosa arbetet med en museijärnväg.

Hilsen
johan

Just dit jag ville komma.. drömmarna är det som håller ångan uppe hos oss idealister. Utan dem slutar hjulen att snurra. Så det kan kosta mycket mer än vad man tror när man fattar beslutet i styrelserummet...
Vi har samma dilemma i NJM med någar fordon som härstgammar från "begynnelsen" och som inte passar in varken i dagens trafikupplägg eller museivision. Det har debatterats många gånger om å hur vi ska förfara med dessa, sälja, deponera, skrota, renovera osv.. men de är fortfarande kvar. Enbart om någon kommer med en ärlig vilja att renovera dem kommer de att lämna föreningen...därom är flertalet överens medans det finns några som inte alls ser dessa fordon som några regalier ;o)men skrotas de kommer säkerligen några eldsjälar att "dö ut" hos oss.